I de "vanliga" bokhandlarna behandlas oftast lyriken ytterst styvmoderligt (egen hylla får den sällan). Det är bara att beklaga. Tyvärr är det lika illa ställt på biblioteken där inköpen av denna genre sannerligen inte är särskilt generös. Peter Poulsens dikter hittade jag helt av en slump på ett kulturcentrum i Svaneke (Poulsen har bosatt sig i Danmarks "smukkeste købstad"). Poulsen (f. 1940) har skrivit en stor mängd diktsamlingar och jag är nu lycklig ägare till två av dem - det kommer att bli flera. Jag tycker så mycket om hans "Aspenströmska" stil, iakttagandet och så den där sammanfattande slutklämmen som ställer allt på sin spets. Vasst är det och sällan utan humor. Ändå finns det också ett vemod i Poulsens rader som jag väldigt gärna låter mig dras in i. Ämnena är högst varierande. I dikten "Lonesome Riders" handlar det om "stille tykke maend på knallertet" som kör genom skogen eller längs kusten. Vad är hemligheten i deras liv? Jo, det får man veta i diktens sista rad.
"Hund Vågner" inleds så här: " Hundens gud er en herre med stråhat,
som laegger en skinke for naesen af den."
En annan dikt handlar om det obehagliga med att ha kalla fötter och om stelfrusna underbyxor på klädstreck (även det obehagsframkallande) men redan på nästa sida skriver författaren om Bornholm under vintern, snön som tynger taken och om drömmar om en svunnen sommar.
Diktsamlingen i min hand just nu heter Bestyrelsemøde i evigheden och jag läser, funderar, ler och känner längtan efter så mycket i och mellan raderna. Och ja, visst kan jag föreställa mig Sartre i Vestermarie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar