"The Penguin Book of Dutch Short Stories" är alldeles färsk- utgiven år 2016. Hela 36 noveller bjuds läsaren på och jag startade med "The Young Titans" av Nescio (nom de plume för Jan Hendrik Frederik Grönloh).
Det handlar om ungdom, drömmar och längtan efter platsen där de härliga lagrarna gro. Fem vänner vandrar genom Amsterdam - de ser på soluppgångar (och solnedgångar) över glittrande vatten och de diskuterar nätterna igenom, de berättar om sina planer och sina tankar inför framtiden. Alla är de så
bestämda, så säkra på att de aldrig ska fastna i det där ekorrhjulet. Livet är ett oskrivet blad och
framtiden är oändlig.
Så går åren. Blev det som de hade tänkt? Nej, så klart inte. Verkligheten tar död på både ungdom och drömmar och framtiden har helt plötsligt blivit dåtid. Nescio har fångat "det där med att vara ung" på ett vackert och vemodigt sätt. Språket är färgskimrande. Ingen kan undgå att beröras av den här berättelsen. (Novellen publicerades för första gången 1915).
"Every day we longed for something, without knowing what. It got monotonous. Sunrise and sunset and sunlight on the water and behind the drifting white clouds- monotonous- and the darker skies too, the leaves turning brown and yellow, the bare treetops and poor soggy fields in the winter- all the things I had seen so many times and thought about so many times while I was gone and would see again so many more times, as long as I didn't die. Who can spend his life watching all these things that constantly repeat themselves, who can keep longing for nothing? Trusting in a God who isn't there?"
"The Young Titans" finns i svensk översättning (Per Holmer) "Titaneller" gavs ut 2010 av förlaget Malexis.
4 kommentarer:
ung vill jag inte vara längre - fast skulle vilja springa fortare :)
Hannele: Jag är evinnerligt tacksam över att inte vara ung idag.
Min översättning av citatet:
Dag efter dag hade vi längtat utan att veta efter vad. Och det blev med tiden entonigt. Det blev entonigt med solen som gick upp och ned, liksom att den sken i vattnet och molnen drog förbi. Även de mörka skyarna blev entoniga, liksom att bladen gulnade och blev bruna, och likaså de bladlösa kronorna och de stackars sumpiga åkrarna om vintern - allt detta som jag sett så så ofta och så ofta hade tänkt på under min bortovaro och så ofta skulle komma att återse, om jag inte dog. Vem kan väl fördriva sitt liv med att beskåda alla dessa ting som ständigt upprepar sig, vem kan fortsätta längta till intet? Hoppas på en Gud som inte finns?
Hälsningar
Per Holmer
Per Holmer: Stort tack för översättningen.
Skicka en kommentar