söndag 31 december 2017

2018


Jag inleder det nya läsåret med Johannes V. Jensens "Himmerlandshistorier". Det är omläsning men stora författare tål att läsas många gånger. Himmerland har en alldeles speciell plats i mitt hjärta dessutom.

Efter att ha rensat ut en del ballast från mina hyllor finns det nu lite extra plats för nya (läs gamla) böcker. Äldre och (gärna) bortglömd litteratur kommer alltid att ha företräde hos mig. På biblioteket hittade jag en intressant bok om  Bayeuxtapeten och slaget vid Hastings 1066 ( av Mogens Rud). Den drygt 70 meter långa bonaden skildras som ett mycket spännande bildreportage och som extra bonus får man citat ur både engelska och franska krönikor. År 1066 var sannerligen ett omvälvande år, ett år som gav eko i historien.

Om det kommande året har jag inte så många tankar - det blir nog ganska likt det som nu passerar ut i kulisserna. Jag är tacksam över att vara så gammal som jag är, vilket så klart låter pessimistiskt men mina eventuellt rosafärgade glasögon har antagit en bra mycket mörkare kulör med åren.

Mitt nyår blir danskt. Inga nyårklockor här utan hellre då Grundtvig och "Vaer velkommen".

Vær velkommen, Herrens år,
og velkommen herhid!
Herrens år med vor Guds velbehag
nu bringer os glæde hver Herrens dag.
Velkommen, nytår, og velkommen her.

Därmed önskar jag - trots pessimistiska tankar- ett Gott Nytt År.

torsdag 28 december 2017

Mysterium i akademisk miljö


Kanske är det en smula oförskämt att sätta ett sådant epitet på "The Last Tresilians" men nog märks det att författaren varit mycket produktiv i deckargenren fast då skrev han under pseudonymen Michael Innes. Innes var produktiv och hans böcker har blivit flitigt översatta - även till svenska.

John Innes Mackintosh Stewart ( 1906-1994) var professor i engelska, romanförfattare och litteraturkritiker. Han var, som sagt, mycket flitig med pennan och den akademiska miljön kunde han givetvis på sina fem fingrar. "The Last Tresilians" (från 1966) , har såvitt jag vet, inte översatts till svenska och den lär nog inte bli så heller. Handlingen utspelar sig i just den där akademiska miljön och man bjuds på ett otal intressanta (och udda) personporträtt. Den röda tråden i handlingen är en planerad biografi över konstnären Matthew Tresilian och med varje sida växer frågorna kring denne man och hans liv. Vad döljer sig bakom förlåterna? Upplösningen är kuslig och oväntad. "The Last Tresilians" är innehållsrik och djup. Det gäller att vara koncentrerad under läsningens gång och jag känner att det nog måste till en omläsning för min del.

Under tiden två citat:

" Only unslumbering intellectual curiosity makes the British Museum a tolerable habitat. Without that, it is a vast morgue existing simply to overawe tourists, a gargantuan lumber room, or at best a womb in which one may slumber only in the most uneasy way, oppressed by a nightmare detritus of cultures, continents, millennia." (s.49).

"' Luke- isn't life frightful?'
'No, it isn't ,' he said. And for you and me, there's one simple and marvellous fact about it. That there's masses of it. To go on through. To grow in. To transform and glorify. Hour by hour, for thousands and thousands and thousands of hours. And this is just the second of our clock.'
A third lorry went past as Luke Tresilian spoke. It drowned his words. Its object being simply to shunt certain chunks of the physical universe around, it naturally had no regard for the thing he was trying to say." (s. 118)

onsdag 27 december 2017

En av julens böcker


Nej, just den här fina utgåvan äger jag inte men för någon vecka sedan anlände ett vackert inbundet exemplar av Camilla Colletts roman från mitten av 1800-talet. En gång för ganska länge sedan nu besökte jag bokmässan i Göteborg ( då var den rätt så ny som företeelse och inte av dagens monstruösa och för mig föga inbjudande storlek.) När jag vandrade runt bland montrarna drogs jag till ett litet "bås" som gjorde reklam för utgivningar av skandinavisk litteratur på originalspråken. Nordens klassikerserie (så hette utgivaren) blev inte så långvarig på marknaden för konceptet att läsa på danska/norska är och har väl oftast varit svårsålt i det här landet, sorgligt nog. Nåväl, "Amtmandens døtre" ligger nu på mitt läsbord. Äntligen, ska jag väl säga.( Det finns svenska översättningar (den senaste från 1983). )



Camilla Collett på sin ålders höst. Fotot är taget av hennes son och året var 1893. Bilden är mycket levande och utan ateljéfotots stelhet.

tisdag 26 december 2017

Kontroversiell konst


Det är Sankt Stefans dag och då passar det bra att visa upp denna vackra matta, komponerad av Märta Måås-Fjetterström. Tro det eller ej men just den här kompositionen gjorde att Märta Måås-Fjetterström miste sin tjänst som föreståndare för Malmöhus läns hemslöjdsförening. Året var 1911 och man var inte ett dugg intresserad av nyskapande - bara kopiering av gamla mönster tilläts. Det var ett hårt slag för denna duktiga konstnär men det kom att bli början på en enastående karriär. Under sin levnad (1873-1941) hann Märta Måås-Fjetterström komponera nära 700 mönster till mattor och bonader.

Än idag tillverkas "MMF- mattor" och den som har vägarna förbi Båstad ska inte försumma ett besök i studion på Agardhsgatan 9.




lördag 23 december 2017

God Jul!


En jul med dansk "touche" innebär i det här huset sockerstekt potatis, rödkål och ris á la Malta med körsbärssås (och en del annat också, så klart).

Jullektyr finns det gott om och överst i bokhögen ligger "Fra Hytterne" av Henrik Pontoppidan och "The Last Tresilians" av J.I.M. Stewart. Den senare ett gammalt slitet Penguin-exemplar av en idag tämligen bortglömd roman. Under det kommande året hoppas jag kunna ägna mer tid åt magasinens dolda skatter och detta är kanske en bra början.

God Jul och god läshelg, önskar jag.

tisdag 19 december 2017

Så var det dags


Fjärran från vimlets yra är det så mycket enklare att känna den "riktiga" julens närvaro. Jag har plockat fram en bok som jag har sparat enbart för årets julfirande. Det blir rysk touche på det hela den här gången och jag tjuvstartade med att läsa Klaudia Lukashevich berättelse om en jul för över hundra år sedan, en jul fylld av tindrande barnaögon, doftande julgranar, egenhändigt tillverkade gåvor och väntan på den lysande stjärnan. Jag tänker att det är så julen ska firas.



I "Lill-Ryssland" ( Ukraina) serveras kutja till jul, en rätt som består av russin, bär, vallmofrön och vete.
" Our father was from Little Russia, and many customs were followed according to his practice. Somewhere far away on a small farm in the Poltavsky region lived his mother, sister and brother. And there they celebrated their Ukrainian holiday supper and ate their kutia."

Fler julberättelser väntar.


söndag 17 december 2017

Gyldendals Traneböger


Det har blivit nytt utrymme i mina hyllor och äntligen har jag fått en helt speciell plats för mina danska böcker. Inga dyrbarheter (samlarmässigt alltså), men innehållet är helt oskattbart. Många gamla Tranebøger finns i samlingen och det har blivit kära återseenden med författare som Hans Kirk, Jacob Paludan, Hans Scherfig, Herman Bang och Henrik Pontoppidan. Min jullektyr är redan bestämd och jag kommer att ha fullt upp.

Några av pocketböckerna köpte jag under en en månads cykeltur genom Jylland (året var 1979). Jag var tvungen att ha lätt packning i cykelväskorna och då var de där Tranebögerne perfekta. Jag är stort tack skyldig till den dåvarande bokhandlaren i Randers som bidrog till min lilla boksamling och som inspirerade mig till läsning på danska. Det blev mycket läsning med ficklampa under tältduken i mitt lilla obekväma (men lätta) enmanstält. Ja, den resan glömmer jag aldrig.



Den vackra 1200-talskyrkan i Halling (ved Odder) där min morfar döptes en sommardag år 1880.

tisdag 12 december 2017

Inventering

Vid Vättern

Det är dags att rensa bland hyllorna. Utrymmet är begränsat och yngre lär jag ju inte bli. Ett tidsödande och intensivt arbete väntar mig och under tiden blir det nog en hel del stiltje på den här bloggen. Prioriteringar, prioriteringar både med tid och "materia".

En bok som jag definitivt kommer att behålla är dock Folke Dahlbergs "Vättern", utgiven av Folke Dahlberg Sällskapet. Folke Dahlberg var både författare och konstnär och trakterna runt Vättern var hans hem. Under många år levde han i ensamhet på ön Stora Röknen i Vättern och Vättern kom till slut också att ta hans liv.

" En senhöstdag med hög, isblå luft stävar en liten svart skuta mot Röknehuvud. Hon styr in i en smal outprickad ränna mellan undervattensgrunden och krånglar sig in i Björkholmsviken, en lugn, lagunliknande hamn som få skutskeppare skulle våga söka upp, men de två männen på skutan känner farvattnen och ankrar upp i vikens djupaste del, beslår seglen och lämpar över en säck potatis och några fiskedon i jollen." ("Vättern" s. 98).

måndag 11 december 2017

11. Till Vermont

Robert Frosts skrivarstuga i Ripton

Vermont gränsar till Kanada och där uppe i norr flyter livet lugnt och stilla. Naturen är storslagen och den som upplevt "the foliage" i oktober här kan vara nöjd med livet. Författare har flockats (och flockas) hit - Robert Frost, Wallace Stegner, Pearl Buck.... Robert Frost (1874-1963) hade Vermont som sitt hem under fyrtio år och var också statens Poet Laureate.


Fort Ticonderoga

Men- detta ska ju handla om sjöar och då väljer jag Lake Champlain som utgör skiljelinje mellan New York State och Vermont. På fotot ovan Fort Ticonderoga som kom att bli en brännpunkt under det amerikanska frihetskriget. I maj år 1775 beslöt sig Ethan Allen och några av hans Green Mountain Men att inta fortet. Det gick över förväntan och britterna blev i dubbel bemärkelse tagna på sängen. Krigsbytet blev en hel del kanoner som under möda och besvär forslades vidare för att förstärka revolutionstrupperna. Fortet blev med tiden mycket förfallet men idag är det restaurerat och omgjort till museum. Man färdas från Vermontsidan av Lake Champlain i en färja över till Ticonderoga, en mycket kort och behändig tur, för övrigt.

söndag 10 december 2017

10. Peipus


Peipus är Europas femte största sjö och den sträcker ut sig mellan Estland och Ryssland. I april år 1242 drabbade två stora härar samman på Peipus is och de tyska korsriddarna fick se sig slagna av Alexander Nevskij och hans trupper från Novgorod. Den tyska ordens framfart österut stoppades så.




August Gailit (1891-1960) var en estnisk författare och han har skrivit om Peipus i sin roman "Ekke Moor" ( och någon svensk översättning har jag inte lyckats hitta). Gailit var en produktiv författare men de få svenska översättningar som finns av hans verk är numera förpassade till bibliotekens magasin och där vilar de i dammig glömska på hyllorna. Gailit tvingades fly från sitt hemland år 1944 och resten an sitt liv tillbringade han i Sverige. Han ligger begraven i Örebro.




Trakterna runt Peipus blev en gång en tillflykt för de så kallade gammaltroende ( de som lämnade den ortodoxa kyrkan vid de stora stridigheterna på 1600-talet. ) Många tvingades också lida martyrdöden.

lördag 9 december 2017

9. Mjøsa


Mjøsa är Norges största sjö och den har genom århundraden varit en mycket viktig transportled. Poeten Henrik Wergeland (1808-1845) tyckte om att vistas vid sjön och när han såg ångbåten "Jernbarden" klyva Mjøsas vågor fick han inspiration till att skriva en av sina mest kända dikter.

" Jernbarden selv kan synge
sin egen Poesi,
som Bølgens vide Tunge
skal højlydt stemme i.
Og alt som staerken Bølge
har sjunget ud sit Chor
den i et Aeresfølge
med Perler strøer hans Spor.--

Romantiken blomstrade sent i Norge och det var först på 1830-talet som den riktigt slog igenom med Henrik Wergeland. Wergeland var först och främst lyriker och han har blivit speciellt älskad för sina vackra dikter från naturens värld.


Visst stannar ögat till en extra stund vid Jan van Huysmans "Blomsterstykke" och Wergeland skrev en lång, mäktig dikt på över sextio sidor. Så gripen blev han av bildens skönhet.

Något mera anspråkslös är hyllningen till en av försommarens allra som ljuvligaste blommor, gyllenlacken. Här följer dikten i sin helhet och man bör läsa med vemod i själen för den är skriven på författarens dödsbädd.

Gyldenlak, før Du din Glands har tabt,
da er jeg Det hvoraf Alt er skabt;
ja før Du mister din Krones Guld,
 da er jeg Muld.

Idet jeg raaber: med Vindvet op!
mit sidste Blik faar din Gyldentop.
Min Sjel dig kysser, idet forbi
 den flyver fri.

Togange jeg kysser din søde Mund.
Dit er det første med Rettens Grund.
Det andet give du, Kjære husk,
 min Rosenbusk!

Udsprungen faaer jeg den ei at see;
thi bring mig Hilsen, naar det vil skee;
og siig, jeg ønsker, at paa min Grav
 den blomstrer af.

Ja siig, jeg ønsker, at paa mit Bryst
den Rose laa, du fra mig har kyst;
og, Gyldenlak, vær i Dødens Huus
 dens Brudeblus!


fredag 8 december 2017

8. Loch Gile

Loch Gile

Om jag fick välja en bok att ta med till en öde ö skulle det bli Yeats' samlade dikter. Yeats poesi innehåller allt- längtan, natur, myt, mystik, kärlek, sorg.....

Yeats dog i Frankrike men hans önskan var att bli begraven i County Sligo och i  Drumcliffe har så poeten fått sin sista vila.



Strax utanför Sligo finns Lough Gill, den klara sjön med sina öar som inspirerade Yeats till att skriva en av sina mest berömda och älskade dikter.

I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made;
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee,
And live alone in the bee-loud glade.

And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight’s all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet’s wings.

I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I hear it in the deep heart’s core.

torsdag 7 december 2017

7. Den vita valen i Massachusetts


Det finns gott om vacker natur ute i "The Berkshires" och invid Silver Lake ( som med åren blivit svårt förorenad) ligger staden Pittsfield som blivit något av en metropol för kulturlivet på USA:s östkust.

Hit kom författaren Herman Melville i början av 1850-talet, såg ett hus som han föll för och så bosatte han sig på "Arrowhead" . Här kom han att stanna i över tio år och denna tid kom att bli hans mest produktiva. Melville var ursprungligen New York-bo men här i västra delen av Massachusetts kände han sig mycket hemma. Han hade ett tag också sällskap av en annan litterär gigant, Nathaniel Hawthorne och "Moby Dick" (som skrevs på Arrowhead) dedicerades till honom.

The Berkshires bjuder på dramatiska vyer och är genomkorsat av både berg och sjöar. Det är ett landskap för konstnärer och författare. Inte långt från Pittsfield hade även Edith Wharton sitt "The Mount", som precis som Melvilles "Arrowhead" har gjorts till museum.





onsdag 6 december 2017

6. Tuntematon sotilas

Kortejärvi sjö vid Urjala (lånat foto).

Den 6 december är Finlands dag och i år på denna dag har filmen "Okänd soldat" (Tuntematon sotilas) premiär. Filmen är baserad på Väinö Linnas roman med samma namn och filmatiseringen är den tredje i ordningen.


Väinö Linna föddes i Urjala år 1920 (död 1992 i Tammerfors) och är mest känd för sin roman om fortsättningskriget (1941-1944), Okänd soldat, som kom ut år 1954. Linna var mycket väl förtrogen med ämnet - han deltog själv i kriget och fick uppleva alla dess fasor.

"Okänd soldat" skildrar kriget så som männen i ledet upplever det. Här finns ingen romantik utan bara kalla, hemska fakta- inget "fosterlandets tappra söner höljda i ära" utan mera då som undersergeant Lehto säger i boken" Prata int' skit. Vem är med på en poker"?
Här inledningsraderna:

"Gud är som var och en vet allsmäktig, allvetande och fjärrsynt i sin vishet. Sålunda hade han en gång i tiden låtit en skogseld bränna ner tiotals hektar kronoskog på en sandmo nära staden Joensuu. Sina vanor trogna lade mänskorna manken till för att hindra honom i hans uppsåt , men orubbligt svedde han av ett så stort område som han ansåg sig behöva för framtida ändamål."

(Översättning: N.-B. Stormbom).

tisdag 5 december 2017

5. Hjaerter braendt til aske


Silkeborg ligger vid Himmelbjerget och staden är dessutom väl inramad av ett långt sjöbälte, Silkeborgsjöarna. Landskapet är sagolikt vackert och turister har i alla tider flockats hit. Det är inte underligt att flera författare valt att slå ner bopålarna i dessa trakter. Nis Petersen (1897-1943) bodde invid Silkeborg under slutet av sitt korta liv. Hans stora genombrott kom år 1931 med "Sandalmagernes gade" ( svensk översättning 1933, Sandalmakargatan), en roman med handlingen förlagd till antikens Rom. Nis Petersen fick ett hårt liv, han brände sitt ljus i båda ändar och hans väg kantades av alkoholmissbrukets gissel. Trots alla svårigheter kunde Petersen ändå producera flera romaner och kanske, framför allt, odödlig poesi. Inte sällan blir det vasst och ibland till och med makabert. Jag har fastnat för dessa rader.

" Vi er Armods raedde Yngel, vi er Lyster uden Lue,
vi er haabforladte Laengsler som en tom Piedestal,
vi er Hjaerter braendt til Aske, vi er Pile uden Bue----"

En av Nis Petersens mest älskade dikter är "Kit in memoriam" här några utdrag.

De skældte mig for drukkenbolt 
og sjover og drabant 
og hvisked' det, som værre var, 
og hvert ord var sandt; 
men Kit var som en hvirvelvind, 
hvem ingen sladder fandt.---

Sankt Peter, tænker jeg, har le't:
»- Kom ind i Himmelen!« 
Så har hun tøvet et sekund 
og vendt sig om igen
og sat sig ned og .stille sagt:
»- Jeg venter på min ven.«
 ---

Og når jeg står på Himlens vægt 
med et par pund for lidt, 
så tror jeg nok en næsvis røst 
uskyldigt hvisker: »Skidt 
- vi finder nok et andet sted!«
En sådan tøs var Kit.
--


måndag 4 december 2017

4. Blue as the heaven which it reflects

Foto:Fabian von Blücher

Orden i rubriken är Mary Shelleys och det himmelsblåa är Genèvesjön. Året var 1816 och två engelska poeter var på flykt från hemlandet där luften kändes för trång. I maj sammanstrålade George Byron och Percy Shelley (båda med omfattande entourage) i Cologny - Byron hyrde den stora och luxuösa villa Diodati medan Shelley nöjde sig med en mera anspråkslös boning, Maison Chapuys.
Det kom att bli en produktiv sommar- och intensiv med många amorösa förvecklingar. Stor poesi skapades med "The Prisoner of Chillon" (Byron) och "Hymn to  Intellectual Beauty" (Shelley). Mary Shelley skrev sin bok om Frankenstein.

1816 har gått till historien som "året utan sommar" . Det var ruggigt, kallt och tidvis grått för atmosfären var full av vulkanaska efter ett gigantiskt utbrott i Indonesien.

Många författare har flockats kring Genèvesjön. I Lausanne gavs Benjamin Constants roman "Adolphe" ut (samma år) och ett antal år tidigare skrev Edward Gibbon (1734-1794) på sitt verk om Romarrikets fall, just där.

Trakterna runt Genèvesjön var under många år en fristad för oliktänkande - både Voltaire och Rosseau fann lugn och ro här.


Les Délices. Voltaires hem i Genève.

Here I am, by reason drawn to this retreat,
at peace, at liberty,
Freedom, that wise divinity,
Whom all mortals desire, whose loss we all regret,
Is here the source of my felicity.---


söndag 3 december 2017

3. Sibiriens pärla


Sex månader i ett primitivt träskjul i Sibirien - en sådan vistelse har Sylvain Tesson skrivit en bok om. Med sig hade han ett rätt omfattande bibliotek, med många klassiker - här några exempel:

Les fleurs du mal av Baudelaire (Ondskans blommor)
The Postman always rings twice av James McCain (Postmannen ringer alltid två gånger)
In Cold Blood av Truman Capote (Med kallt blod)
Casanova: Memoarer
Flera böcker av Ernst Jünger
Walt Whitman: Strån av gräs
Flera böcker av Nietzsche
Karen Blixen: Den afrikanska farmen
Joseph Conrad: Tyfon

Tessons skjul låg invid Bajkalsjön som är världens djupaste sjö (1637 meter, tanken svindlar!). Här har vi också den äldsta sjön av alla - 25 miljoner år har Bajkal funnits på jordens yta. Idag vimlar trakten av olika växter och djur, många sällsynta och sällsamma arter frodas här och platsen kallas ofta för Rysslands Galapagos. Sanddyner, klippor och tajga finns i riklig mängd. Närmsta större stad är Irkutsk.


Bajkalsäl (foto:Per Harald Olsen).


Tessons bok har översatts till flera språk (dock inte till svenska, tyvärr). 



Vinter vid Bajkalsjön

lördag 2 december 2017

2. Sjön

Konstnär: William Turner


Det var en gång en munk och han levde för nästan ett tusen år sedan, Bernard av Clairvaux. Clairvaux ligger i departementet Aube i nordöstra Frankrike och det var här Bernard grundade sitt kloster år 1115. Idag återstår bara ruiner och på platsen finns numera ett stort fängelse. Sic transit gloria mundi.



Bernard och hans klosterbröder levde i stor anspråkslöshet och Bernard själv ägnade en stor del av sitt liv åt att författa andliga skrifter. Han helgonförklarades år 1174. Enkelhet och ödmjukhet präglade den order som den helige Bernard tillhörde (cistersiensorden) -  begrepp och egenskaper som är värda att reflektera över - speciellt i dessa tider.

Här den kända dikten "Sjön" av Hjalmar Gullberg. ( Från "Att övervinna världen" 1937).


Den helige herr Bernhard av Clairvaux
bjöd mig, sin väpnare, till stallet gå.

Hans konst att tiga är beundransvärd;
han nämnde inte målet för vår färd.

Vi red längs sjön som blänkte spegelblank,
han böjd och grå, jag ung och mera slank.

Jag tänkte när vi ridit runt omkring:
min herres ärende var ingenting.

Jag tänkte tredje gång vi red den runt:
min herre vet att friluftsliv är sunt.

Och sjunde gång vi nådde klostrets mur:
min herre fröjdar sig åt Guds natur.

En lärka över oss sjöng vårens pris,
den tolfte gång vi red på samma vis.

Då bröts vår tystnad av min kommentar:
"Jag tycker också sjön är underbar!"

Så häpen kunde ej ett slag av spö
ha gjort mig som hans fråga: "Vilken sjö?"

Min herre hade ej lagt märke till
den spegelblanka sjön och lärkans drill.

Fast vi bevisligt gjorde samma tur,
red han på annat håll, jag vet ej hur.

Aldrig skall jag, hans väpnare, förstå
den helige herr Bernhard av Clairvaux.

fredag 1 december 2017

1. Gurre sjö

Gurre sø av P.C. Skovgaard

Den 9 april år 1940 blev Danmark ockuperat av tyskarna. Något större yttre motstånd kunde inte göras men det inre motdtåndet blev desto större och tog sig många uttryck- bland annat i musikens form och med operasångaren Aksel Schiötz som den kanske främste representanten. En av dessa lågmälda motståndets sånger var en tonsatt dikt av H.C.Andersen "Hvor Nilen vander Aegypterens jord" och det handlar om Valdemar Atterdag och hans älskade Gurre. Idag är Gurre slott en ruin men en gång var det den store kungens favorithemvist "Lad Herren beholde sit Himmerige, blot jeg må jage ved Gurre."

Gurre sjö är numera ett populärt utflyktsmål (cirka fyra mil norr om Köpenhamn) och många författare har diktat om både Gurre slott och Gurre sjö- bland dem P S Ingemann och J P Jacobsen. Valdemar Atterdag var en hårdhänt monark men han lyckades att samla ihop och ena det danska riket.  År 1375 utandades han sin sista suck på Gurre slott. Han efterträddes av sin dotter Margareta.

Ved Gurre Sø holdt Kong Valdemar jagt,
smukt hornet lød gennem skoven,
den stod i sin rigeste sommerpragt,
og stjerner funkler foroven.
Da råbte kongen så lystelig,
hvor de vilde skovduer kurre:
"Lad Gud beholde sit himmerig,
har jeg kun Gurre!"
Det er så dejligt en sommerdag,
men dejligst i nattens stille,
når stjernerne blinker, og droslens slag
fortæller om Tovelille.
Jeg tror, der er skønnest i Danmark!
Jeg tror, der er skønnest i Danmark!

torsdag 30 november 2017

I mörkrets tid


Mörkret omsluter oss från alla håll och jag längtar efter ljus, öppenhet och andlig upplysning. Det alltmer ensidiga yttre rapporterandet väljer jag att stänga av. Soffan i gästrummet är för tillfället fylld av böcker och det känns befriande att se bokhögarna och känna fläkten från både andra tider och andra tankar. Vi skriver snart december och julstressen kopplar greppet med den där eviga konsumtionshetsen. Man skulle väl vara björn och gå i ide.

Förra årets december ägnade jag i rätt så stor del åt öar, det var nämligen just öar jag läste och sedan skrev om här, på denna lilla plattform i cyberspace. I år kommer mitt fokus fortsatt att kretsa kring vatten och jag har valt ut ett eget sjörike att hänge mig åt. Så får vi se varthän resan går för någon detaljplanering kör jag inte med. Jag tänker att det blir en hel del om gamla tider.

Min danska hylla har fått ett tillskott i form av Knud Sønderbys essaysamling "Danmarkskortet" ("udvalgte essays om landskaber og mennesker"). Där ska jag först kasta mig över "Forår på Christiansø". En plats att längta till.

onsdag 29 november 2017

En dansk Pinneberg


Det blev ett kärt återseende av en älskad bok och nu ska jag läsa om Mogens Klitgaards "Det sitter en man i en spårvagn" ((från 1937). Mogens Klitgaard (1906-1945) har hamnat under kapitelrubriken "Vagabonderna" i Gyldendals stora danska litteraturhistoria och där passar han förmodligen mycket bra in för han levde kort och intensivt. Det är ett svårt öde att bli tidigt föräldralös, växa upp på barnhem och sedan utlämnad åt en hård och skoningslös värld. I den uppväxten ingick också TBC, sjukdomen som så småningom skulle ta Klitgaards liv.

"Det sitter en man i en spårvagn" handlar om August Lundegaard, en man utan tur i livet, en manufakturhandlare som gått i konkurs och som försöker att klara livhanken med att arbeta som inkasserare. Att ha hand om andras pengar innebär ofta en frestelse och Lundegaard kan inte stå emot- det dåliga samvetet dövas med universalmedicinen alkohol och så går det som det går. Handlingen tilldrar sig i Köpenhamn och den stora staden är närvarande i skickliga beskrivningar - hela tiden. Romanen ger också en mycket detaljerad bild av den tidens Danmark och det blir en väl avvägd blandning av det lilla och det stora i tillvaron.

" Januari är en trist månad i Köpenhamn, och den är ett helvete i en bakgård på Vesterbro. Människor fryser och hungrar, luften hänger tung och klibbig över de smutsiga husen, till och med råttorna vantrivs. Endast prästerna tycks reda sig förvånansvärt bra i denna stadsdel. Slumarbete fattas dem inte, och arbetarna i Herrens vingård försummar inte de timliga behoven för de andliga. Står det inte skrivet, att man skall förvalta sitt pund? Vår Herre ser i nåd till prästerna."
(Den svenska översättningen är gjord av Willy Falkman, "Det sitter en man i en spårvagn" är utgiven i Sverige på Gebers förlag, 1938).

tisdag 28 november 2017

Böcker med tyngd


Johan Svedjedal skriver fina biografier. Jag har just läst hans levnadsteckning över Karin Boye och nu har jag gett mig i kast med en annan klassisk svensk diktare, nämligen Birger Sjöberg. I mina egna hyllor hittade jag bara "Kvartetten som sprängdes" men den (tre delar) räcker ett tag.

Skrivaredans
 Ej för lagrar löpa!
Fränhetens frasfria visa
Orons eldmetoder
Statyernas samkväm
Förklingande ton
I ditt allvars famn ( från diktsamlingen Kriser och Kranser).

Birger Sjöberg är inte bara Vänersborgsidyll och Fridas visor. Det finns något mycket mörkt och svårtolkat hos denne författare som dog alldeles för tidigt.



En annan bok med tyngd är Peter Frankopans "Sidenvägarna". Den kommer att bli julens läsning. En berättelse om historiens upprepningar och om hur världen av idag är på väg att radikalt förändras. Jag är tacksam över att vara så gammal som jag är.

För att muntra upp mig i allt detta kommer jag snart att grotta ner mig i idel dansk litteratur. En liten adventskalender här på bloggen kanske det också blir. I fjol skrev jag om öar och geografi är ett vidsträckt ämne så det går nog att hämta mera inspiration från den källan. Qui vivra verra.

onsdag 22 november 2017

En resa till mörkrets hjärta


Jag har läst Brian Moores "Black Robe" (från 1985).

Vi befinner oss i 1600-talets Kanada, en ogästvänlig och glesbefolkad plats. Fader Laforgue är en jesuitpräst som skickats från hemlandet (Frankrike) för att leda in "vildarna" till den "rätta" tron och nu är han på väg till en avlägsen utpost i norr för att avlösa en prästkollega som ligger döende. Så ger han sig iväg med en grupp algonquin-indianer och en ung skyddsling, Daniel Davost. Färden går genom oländiga, vilda trakter och är fylld av umbäranden. Här möts två helt skilda världar och trosföreställningar och Brian Moore skildrar den tidens verkligheter på ett sanningsenligt och ofta
mycket brutalt sätt. Låt mig säga med en gång att den här boken inte är något för den känslige och/eller äckelmagade.

Brian Moore gräver djupt och skoningslöst och tvingar läsaren att stanna till och reflektera oupphörligen. Vad är rimligt att offra i idealens namn? Fader Laforgue tvingas igenom både kroppsliga och själsliga elddop och svaret på allt ställs i en fråga alldeles i slutet av berättelsen.

Jag kan bara beklaga att den här romanen, mig veterligen, inte blivit översatt till svenska. ( Däremot finns det tydligen en filmatisering).

tisdag 21 november 2017

Efter Kardinalen: Black Robe


Jag tyckte mycket om " Kardinalen" av Henry Morton Robinson, en resa in i den katolska världen och med fokus på både Vatikanen och New England. Huvudpersonen är Stephen Fermoyle som har växt upp i ett fattigt hem i Boston och det är hans vandring upp i de högsta sfärerna som vi får följa i boken som ger många intressanta inblickar både i kyrkans värld och i den vardagliga tillvaron i ett irländskt-amerikanskt arbetarhem. Henry Morton Robinson lyckas mycket väl med att skildra både den tidens samhälle och de prövningar som en präst kan ställas inför. Trots att den här romanen är nära sjuttio år gammal känns den inte det minsta "dated" och "Kardinalen" borde plockas ut ur magasinen och få nya läsare.

Jag stannar kvar i kyrkans värld och fortsätter med Brian Moores "Black Robe" ( som glädjande nog precis har kommit ut i ny utgåva med förord av Colm Toibin. ) Här förflyttas man till 1600-talets Kanada och får följa en jesuitprästs vedermödor i Nya Frankrikes vildmarker.

måndag 20 november 2017

En kärleksförklaring till naturen


Alex Preston älskar naturen och han känner sig mest hemma i fåglarnas värld. "As Kingfishers Catch Fire" är en mycket personlig litterär antologi - en bevingad sådan- för jag tror att man får vingar när man läser den, vingar så att man kan lyftas högt och se och upptäcka nya ting i både naturens och litteraturens värld. Boken är dessutom vackert illustrerad och givetvis kunde jag inte motstå denna frestelse. Den blir en något tidig julklapp till mig själv.

Titeln är hämtad från Gerard Manley Hopkins dikt:

As king fishers catch fire, dragonflies draw flame;
As tumbled over rim in roundy wells
Stones ring; like each tucked string tells, each hung bell's
Bow swung finds tongue to fling out broad its name;
Each mortal thing does one thing and the same:
Deals out that being indoors each one dwells;
Selves -- goes itself; myself it speaks and spells,
Crying What I do is me: for that I came.

I say more: the just man justices;
Keeps grace: that keeps all his goings graces;
Acts in God's eye what in God's eye he is --
Christ. For Christ plays in ten thousand places,
Lovely in limbs, and lovely in eyes not his
To the Father through the features of men's faces. 



söndag 19 november 2017

Nyfiken på... Vladislav Vančura

Vladislav Vancura (1891-1942).

Vladislav Vancura var och är en mycket älskad tjeckisk författare. Han utbildade sig till läkare men ganska snart tog skrivandet överhanden. Det kom att bli många böcker under 1920-30-talen.Flera av dem blev stora försäljningssuccéer. Så kom kriget. Vancura tog tidigt ställning mot den tyska ockupationsmakten och gick med i motståndsrörelsen, tillfångatogs och torterades av Gestapo. Vancura avrättades i juni år 1942 i de hämndaktioner som organiserades efter attentatet mot Heydrich.


Jag har letat febrilt efter svenska översättningar av Vancuras verk men inte hittat en endaste bok. Vill man läsa något av denne författare är urvalet på tyska dock hyfsat stort. En relativt färsk utgåva på engelska finns dessutom av "Summer of Caprice". Den tänker jag läsa. Handlingen tilldrar sig i spa-miljö (Karlsbad) och det hela ska vara mycket komiskt på ett alldeles speciellt sätt. Romanen är från 1920-talet och den engelska översättningen är försedd med fina illustrationer.

"On the remarkable River Orsh there lies a town of good reputation and good water. The water bubbles up in shady places and the nine most powerful springs, secured in nine wells, have been designated with the names of the nine Muses. This is the spa town of Little Karlsbad. It is a town open to view, built half in brick and half in mud and stone, a town of doubtful construction and enduring health." (Inledningen).



En interiör från flydda tider


fredag 17 november 2017

Bokomslagens vackra konst


Det finns mycket vackert i bokomslagens värld men mera ovanligt torde det ändå vara med bilder i broderi. Nog blir storpocketversionen av Vilhelm Mobergs stora epos plötsligt än mera lockande.


Bonniers förlag och formgivaren heter Karin Holmberg.

torsdag 16 november 2017

En bästsäljare från 1950

Kardinal Francis Spellman (1889-1967)

Henry Morton Robinson var en amerikansk författare som gjorde succé med romanen "The Cardinal" år 1950. Boken blev översatt till många språk (och även filmatiserad), även svenska. Jag lyckades hitta ett icke nedmalt/utgallrat/utsålt exemplar på Malmö Stadsbibliotek och nu ska jag ta mig an berättelsen om kardinalen som är modellerad (åtminstone i stora drag) på den på sin tid mycket mäktige kardinal Spellman och hans väg till den katolska kyrkans topp.

Det finns nya utgåvor av boken men då får man läsa på engelska.


tisdag 14 november 2017

När drömmar blir till mardrömmar

Nikobarernas blåa duva (lånat foto).

Nikobarerna är en ögrupp (19 öar) i Bengaliska bukten . Öarna är platta och reser sig inte många meter över havsytan. Den 26 december 2004 skulle invånarna på ögruppen komma att drabbas mycket hårt av den stora tsunamin som drog fram över stora delar av södra halvklotet. Många miste livet här.

Kelvin Lindemann ägnar flera kapitel i "Huset med det gröna trädet" åt de danska försöken att kolonisera Nikobarerna och han har säkert gjort grundliga efterforskningar i källor och litteratur. Boken handlar om familjen Isert som styr över ett kryddimperium i Köpenhamn och man har stora drömmar om att lägga beslag på egna odlingar av dessa åtråvärda varor. Den danska utrikespolitiken i mitten och slutet av 1700-talet öppnar så nya möjligheter för handelsexpansion och med folk och fä seglar så skeppen iväg till de där lockande öarna. Allt slutar förstås i sjukdom, uppror, död och allmänt elände. Att leva i tropikerna var vid den här tiden ytterst farligt för hälsan. Skildringen av de nyanländas liv på öarna är mycket detaljerad och hemsk. Danmark tvingades ganska snart ge upp koloniseringsförsöken.

"Huset med det gröna trädet" är både en spännande, välskriven roman och en underhållande lektion i dansk (och europeisk) historia - en riktig bladvändare. Den kände danske litteraturkritikern Hakon Stangerup tyckte att Lindemanns bok var "så bra som en roman kan bli". Jag kan bara instämma och är mycket glad att jag hittade den gömd i mina hyllor.