söndag 19 november 2017

Nyfiken på... Vladislav Vančura

Vladislav Vancura (1891-1942).

Vladislav Vancura var och är en mycket älskad tjeckisk författare. Han utbildade sig till läkare men ganska snart tog skrivandet överhanden. Det kom att bli många böcker under 1920-30-talen.Flera av dem blev stora försäljningssuccéer. Så kom kriget. Vancura tog tidigt ställning mot den tyska ockupationsmakten och gick med i motståndsrörelsen, tillfångatogs och torterades av Gestapo. Vancura avrättades i juni år 1942 i de hämndaktioner som organiserades efter attentatet mot Heydrich.


Jag har letat febrilt efter svenska översättningar av Vancuras verk men inte hittat en endaste bok. Vill man läsa något av denne författare är urvalet på tyska dock hyfsat stort. En relativt färsk utgåva på engelska finns dessutom av "Summer of Caprice". Den tänker jag läsa. Handlingen tilldrar sig i spa-miljö (Karlsbad) och det hela ska vara mycket komiskt på ett alldeles speciellt sätt. Romanen är från 1920-talet och den engelska översättningen är försedd med fina illustrationer.

"On the remarkable River Orsh there lies a town of good reputation and good water. The water bubbles up in shady places and the nine most powerful springs, secured in nine wells, have been designated with the names of the nine Muses. This is the spa town of Little Karlsbad. It is a town open to view, built half in brick and half in mud and stone, a town of doubtful construction and enduring health." (Inledningen).



En interiör från flydda tider


fredag 17 november 2017

Bokomslagens vackra konst


Det finns mycket vackert i bokomslagens värld men mera ovanligt torde det ändå vara med bilder i broderi. Nog blir storpocketversionen av Vilhelm Mobergs stora epos plötsligt än mera lockande.


Bonniers förlag och formgivaren heter Karin Holmberg.

torsdag 16 november 2017

En bästsäljare från 1950

Kardinal Francis Spellman (1889-1967)

Henry Morton Robinson var en amerikansk författare som gjorde succé med romanen "The Cardinal" år 1950. Boken blev översatt till många språk (och även filmatiserad), även svenska. Jag lyckades hitta ett icke nedmalt/utgallrat/utsålt exemplar på Malmö Stadsbibliotek och nu ska jag ta mig an berättelsen om kardinalen som är modellerad (åtminstone i stora drag) på den på sin tid mycket mäktige kardinal Spellman och hans väg till den katolska kyrkans topp.

Det finns nya utgåvor av boken men då får man läsa på engelska.


tisdag 14 november 2017

När drömmar blir till mardrömmar

Nikobarernas blåa duva (lånat foto).

Nikobarerna är en ögrupp (19 öar) i Bengaliska bukten . Öarna är platta och reser sig inte många meter över havsytan. Den 26 december 2004 skulle invånarna på ögruppen komma att drabbas mycket hårt av den stora tsunamin som drog fram över stora delar av södra halvklotet. Många miste livet här.

Kelvin Lindemann ägnar flera kapitel i "Huset med det gröna trädet" åt de danska försöken att kolonisera Nikobarerna och han har säkert gjort grundliga efterforskningar i källor och litteratur. Boken handlar om familjen Isert som styr över ett kryddimperium i Köpenhamn och man har stora drömmar om att lägga beslag på egna odlingar av dessa åtråvärda varor. Den danska utrikespolitiken i mitten och slutet av 1700-talet öppnar så nya möjligheter för handelsexpansion och med folk och fä seglar så skeppen iväg till de där lockande öarna. Allt slutar förstås i sjukdom, uppror, död och allmänt elände. Att leva i tropikerna var vid den här tiden ytterst farligt för hälsan. Skildringen av de nyanländas liv på öarna är mycket detaljerad och hemsk. Danmark tvingades ganska snart ge upp koloniseringsförsöken.

"Huset med det gröna trädet" är både en spännande, välskriven roman och en underhållande lektion i dansk (och europeisk) historia - en riktig bladvändare. Den kände danske litteraturkritikern Hakon Stangerup tyckte att Lindemanns bok var "så bra som en roman kan bli". Jag kan bara instämma och är mycket glad att jag hittade den gömd i mina hyllor.


måndag 13 november 2017

Huset med det gröna trädet

Fort Christiansborg på den Danska Guldkusten (nuvarande Ghana).

Kelvin Lindemann (1911-2004) var en dansk författare som rönte mycket stor uppmärksamhet under framför allt fyrtiotalet. I romanen "Den frihet väl kan bära" (1943) handlar det om Bornholm av år 1658 och upproret mot svenskarna (Bornholmarna lyckades kasta av sig det svenska oket i december samma år). Danmark blev som bekant ockuperat av tyskarna den 9 april 1940 och Kelvin Lindemanns böcker uppskattades inte av de nya makthavarna. Lindemann tvingades i landsflykt till Sverige och Finland men hans röst blev inte tystad. Han fortsatte att skriva.

År 1942 gavs hans roman om den danska kolonialhistorien ut " Huset med det gröna trädet" och det blev en enorm försäljningsframgång. Boken vann en stor romanpristävlan och blev översatt till många språk. Det som på ytan kan verka underhållning går djupare än så - de danska kolonisatörerna betedde sig just som kolonisatörer och livet i kolonierna var inte vackert.Just nu har jag "Huset med det gröna trädet" på mitt läsbord och ser fram emot en resa till andra tider- både utgivningsmässigt och historiemässigt.

söndag 12 november 2017

En bok leder ofta till flera andra


Och så ska det väl vara. Jag har ägnat en stor del av helgen åt Johan Svedjedals biografi över Karin Boye, en mycket välskriven och fyllig bok som recenserats flitigt i dagspressen så jag avstår från att skriva mer om just den läsupplevelsen. Nu har jag plockat jag fram Svedjedals "Spektrum- den svenska drömmen" ur hyllan (utgivningsår 2011) och så ska jag läsa om med pennan i hand. Tidskriften Spektrum blev inte långlivad, sagan varade från 1931 till 1935. På förlaget med samma namn gavs ett mindre antal böcker ut, böcker som nu i bästa fall göms i bibliotekens magasin eller i antikvariatens hyllor.

Nu letar jag efter Hermann Kestens "Lyckliga människor" och Osip Dymovs "Vlas". Samtidigt sneglar jag åt Bonniers Gula serie (den levde mellan 1931 och 1953) som består av "samtida skönlitteratur i översättning". I den serien finns det många idag bortglömda godbitar.

I Tyskland har man börjat att publicera nya utgåvor av Michail Osorgins verk. Mellan 1932 och 1940 gavs fem titlar av Osorgin ut på Tidens förlag och nog skulle det vara förnämligt om denne fine författare kunde få nytt liv även här.


Michail Osorgin 1878-1942

lördag 11 november 2017

Havets hemligheter

Foto via sidescan-sonar av ett vrak utanför Cape Hatteras, USA.

På Falsterbo Strandbad visas just nu en utställning under temat "Till havs". Flera konstnärer/fotografer deltar och jag fastnade särskilt för Magnus Peterssons bilder som tagits med hjälp av sidescan-sonar. En sidescan-sonar är ett marinteknologiskt instrument som läser av havsbotten med hjälp av diagonala ljudvågor vilka omtolkas i en dator till en bild. Så kan vi plötsligt se dolda världar och historien tränger fram från de dunkla djupen.

Magnus Peterssons bilder är från Östersjön, ett hav utan skeppsmask och ett hav som varit livligt trafikerat under många århundraden. Botten döljer många hemligheter och många tragedier. "Ögonblick av desperat kamp och kaos har frysts i havsdjupens stillhet då fartyg och besättningar förlorat mot ett övermäktigt hav."

En av bilderna visar vraket av lastfartyget Bengt Sture, som lastad med kol var på väg från Danzig till  Oxelösund via Trelleborg en höstdag år 1942. Bengt Sture kom aldrig fram till Trelleborg och man fann inga spår av fartyget. De anhöriga väntade förtvivlat på besked. Sovjetunionen förnekade all inblandning och så gick åren. År 1963 skrevs en artikel om mysteriet i Svenska Dagbladet, det hade framkommit rykten om att besättningen tagits till fånga av den ubåt som sänkte fartyget.Chrusjtjov förnekade all kännedom om Bengt Sture och först efter 1989 kom det fram att ubåten SC 406 under befäl av kapten Osipov sänkte det svenska skeppet och tillfångatog besättningsmännen.
Vad som sedan hände är höljt i dunkel men man tror att samtliga sju ombordvarande avrättades i Stalins fängelser.

Besättningsmännen var: kapten Sture Hedberg f.1898, förste styrman Arne Walter f.1918, andre styrman Ivan Kappelin f. 1918, förste maskinist Gustav Roslin f. 1890, förestånderskan Ketty von Hamm f.1898, kocken Eskil Thelin f. 1918 och andre matrosen Nils Fritz f. 1919. Kanske kommer en dag sanningen om dessas öde att uppenbaras.

torsdag 9 november 2017

Breven från Amerika



Reportrar som Alistair Cooke får vi aldrig uppleva mer. Han hörde till en annan tid, numera alltför långt borta. Cooke var engelsmannen som blev amerikan utan att ge upp sin engelska gentlemannamässighet. Till USA kom han i början av 1930-talet som ung student och han fastnade sedan där och blev amerikansk medborgare bara några dagar innan "the Day of Infamy " den 7 december 1941. Under nära sextio år levererade han sina radiokrönikor, "Letter from America" , det sista brevet kom bara någon vecka innan han gick bort i mars 2004.

Jag har nu skaffat mig ett urval av Cookes krönikor om livet på andra sidan Atlanten (1946-2004). Eftersom det är november går mina tankar till den där ödesdigra, hemska dagen år 1963, och jag är gammal nog att minnas själv. Det var så många drömmar som släcktes i Dallas. Alistair Cooke skrev sitt brev den 24 november och jag citerar från det.

"This charming, complicated, subtle and greatly intelligent man, whom the Western world was proud to call leader, appeared for a split second in the telescope sight of a maniac's rifle. And he was snuffed out. In that moment, all the decent grief of a nation was taunted and outraged. So that along with the sorrow, there is a desperate and howling note over the land. We may pray on our knees, but when we get up with them, we cry with the poet:

Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.


Alistair Cooke 1908-2004.

tisdag 7 november 2017

En modern klassiker


Laurie Lee är mera känd för romaner som "Cider with Rosie" och "As I walked out one midsummer morning" men jag lockas just nu av hans "Village Christmas", en samling berättelser och essayer från flydda tider och från olika platser i England. Jag tippar att det finns många nedslag i the Cotswolds. Boken är kort, under två hundra sidor och den handlar tydligen inte främst om jul och vinter.

Laurie Lees romaner är utgallrade på "mitt" bibliotek, tyvärr och i mina egna hyllor gapar det också tomt. Så går det när man flyttar land och riken runt, en del jordiska ting bara försvinner.


Laurie Lees barndomshem i Slad. Vackra vyer.

Nja....

Japansk ekorre som njuter av hösten. (Lånat foto).

Så särskilt inspirerad blev jag nu inte av Susan Hill och hennes årskrönika som inte handlade enbart om böcker och läsning även om det förvisso var den röda tråden. Det blev för mycket "twitter" av det hela - mer yta än djup och jag blir inte förtjust i en författare som inte verkar gilla/ ha förståelse för de där små oberoende bokhandlarna och deras svårigheter. Hill är nog mera svag för de stora kedjorna, som det verkar. Många av Hills rekommendationer gäller deckare (en genre jag inte gärna ägnar mig åt) men det finns så klart en del klassiker med också. Sammanfattningsvis blev inte min nyfikenhet väckt av "böckerna i Jacob's rum" så jag får vandra vidare. På läsbordet finns Brian Moore's "No Other Life" och Anthony Gottliebs " The Dream of Enlightenment" . De räcker nog en stund.

måndag 6 november 2017

Bok om böcker och lite till


Det har varit si och så med läsinspirationen denna höst. Kanske blir det lite bättre med sällskap av Susan Hill's "Jacob's Room Is Full of Books". Boken är skriven som en årskrönika och varje månad har sin beskärda del av boktips och funderingar kring läsande, skrivande och litteratur.

En till bok av Brian Moore fanns i brevlådan idag. "No other Life"(från 1993) handlar om den katolske prästen fader Michael och hans liv som missionär på en avlägsen ö i Karibien. ( Ön är tydligen Haiti).


lördag 4 november 2017

En önskebok


Christopher de Hamels "Meetings with Remarkable Manuscripts" blev prisbelönad både 2016 och 2017 för sina djupdykningar i tolv utvalda så kallade illuminerade böcker/manuskript. Det var på den tiden då Gutenberg ännu inte hade revolutionerat världen, en tid då det fanns ett yrke som hette skrivare och då man inte massproducerade papper. Läskunnigheten var inte stor och för att underlätta konsumerandet av "ordet" illustrerade man i vissa fall böckerna och det var en svår och mycket omständig process. Man dekorerade givetvis också texterna för att det skulle se vackert ut.

"Meetings with Remarkable Manuscripts" är en omfattande och rikt illustrerad bok och den kostar så klart en slant att införskaffa. Jag tänker att det är en god investering.


Bernhard av Clairvaux i en illuminerad skrift.


Book of Hours. 1400-tal.

fredag 3 november 2017

Jag stannar i Frankrike


New York Review of Books ger ut många bortglömda böcker och det är alltid spännande att se vad förlaget har på gång. Just nu ligger "The Child" av Jules Vallés på mitt läsbord ( det finns en svensk översättning, "Barnet", från 1980) och trots att denna barndomsskildring är fylld av tragedi så saknas det ändå inte humor i eländet. Bokens dedikation väcker intresse " dedicated to all those who were bored stiff at school or reduced to tears at home, who in childhood were bullied by their teachers or thrashed by their parents."


Mannen med den brinnande blicken- Jules Vallès (1832-1885). Vallès var anarkist, kommunist och han deltog aktivt i Pariskommunen. Han tvingades sedan att gå i landsflykt men återvände till Frankrike år 1880 då regeringen hade utfärdat en amnesti för kommunarderna.

torsdag 2 november 2017

All gone into the world of light

Vid nekropolen i Avocourt nära Verdun (lånat foto).

I  "Le dépaysement- Voyages en France" skriver Jean-Christophe Bailly om resor han gjort till olika delar och platser i Frankrike. Bailly är kulturhistoriker och han går djupt ner i tidslagren. Jag stannade till extra länge i kapitlet om Avocourt och Verdun och här är historien fylld av tragedi och meningslösa offer på krigets altare.  Bailly inleder med att berätta om den engelska kulturhistorikern Frances Yates, som miste sin ende bror år 1915 -  i det krig som skulle bli det allra sista (the war to end all wars).

Frances Yates hade jag inte hört talas om och så väcktes min nyfikenhet. Yates levde mellan 1899 och 1981 och hon fick kämpa för sin utbildning. Så småningom kom hon att bli något av en expert på framför allt renässansens idéhistoria. Mest känd blev hon nog för sin bok om Giodano Bruno (Bruno brändes på bål för kätteri i Rom i februari år 1600.) I Yates produktion finns också ett stort verk om de kända Valoisgobelängerna från cirka 1580.


Gobelängerna ägdes en gång av Katarina av Medici och idag finns de i Florens (dock inte till allmänt beskådande). Yates hann också med att skriva en kort självbiografi och det är den som gett Bailly en del av inspirationen till kapitlet om Avocourt och Verdun. Rubrikens rader är hämtade från dikten "They are all gone into the world of light" av Henry Vaughan (1621-1695).

They are all gone into the world of light! 
  And I alone sit ling'ring here; 
Their very memory is fair and bright, 
    And my sad thoughts doth clear.---


onsdag 1 november 2017

Lovsång till långsamheten


Broderiets historia är lång och detaljrik och det finns massor av litteratur i ämnet. Gail Marsh har gjort en historisk odyssée genom ett par sekler av utsökt textilkonst. Just nu har jag fastnat i 1700-talet som verkligen var en rik tid för denna långsamma konst.

Broderandet sysselsatte en hel yrkesgrupp som levde på beställningsarbeten från de mera bemedlade i samhället men givetvis broderades det i hemmen också. Gamla, slitna kläder kunde exempelvis få nytt liv genom en dekoration, broderad i de material som fanns att tillgå.

Gail Marsh berättar om material och tekniker och illustrerar ofta med foton från Gallery of Costume, Platt Hall, i Manchester.


Den här utsökt arbetade jackan hör dock hemma i 1600-talet. Broderiets konst är tidlös. Det är rogivande att arbeta långsamt med nål och tråd och se hur ett tyg kan förändras till ett konstverk. Själv är jag inte särskilt framstående vad gäller textilslöjd men jag är en stor beundrare av denna konst. Samhället av idag är en stressfylld plats där allting ska gå snabbt - tekniken piskar människan till lydnad och inrättande i de allt mera fartfyllda leden. Då kan det vara bra att stiga åt sidan och ägna sig åt något som går mycket långsamt.


Del av Gustav II:s kröningsdräkt.

tisdag 31 oktober 2017

En äldre mans betraktelser


Kazuo Ishiguros roman "Konstnär i den flytande världen" kom ut (på originalspråket) år 1986 och tyvärr har mitt lokala bibliotek gallrat ut den så jag har läst på engelska. Ishiguro är något av en kameleont vad gäller författandet och han behärskar många genrer. I "An Artist of the Floating World" ( och titeln på boken beskriver innehållet mycket väl) möter vi Masuji Ono - sensei- (mästare i sitt fack, som är konstnärens) och vi skriver 1948-1949. Japan har förlorat kriget och nu tvingas man in i en helt annan värld. Tiderna har drastiskt ändrats och i all röra sitter Sensei och ser tillbaka på sitt liv samtidigt som han är fullt sysselsatt med sin yngsta dotters äktenskapsförhandlingar. Handlingen pendlar så mellan nutid och dåtid och jag får ofta stanna upp för att hämta andan - språket är ofta så outsägligt vackert och vemodet fyller sidorna.

Japan under trettiotalet var en nation på marsch och på väg att erövra världen med vapenmakt. De nationalistiska strömningarna drog folket med sig i en sällan skådad mäktig rörelse och Sensei ( jag väljer att kalla honom så) deltog i denna yra. Nu tvingas han skämmas för sitt handlande och mycket i den här boken handlar om skuld och konsten att leva vidare i en totalt förändrad värld.

"An Artist of the Floating World" är som en matrjosjka (rysk docka) - hela tiden öppnas nya bilder, nya intryck och jag börjar genast att läsa om för jag vill inte gå miste om något. Inledningen är redan en klassiker i sig:

" If on a sunny day you climb the steep path leading up from the little wooden bridge still referred to around here as 'the Bridge of Hesitation', you will not have to walk far before the roof of my house becomes visible  between the tops of two gingko trees."


måndag 30 oktober 2017

Over de valske mile


"Augusti 1938" står det på bokens pärm. Det var då min mor köpte sjunde delen av Johannes Jørgensens självbiografiska "Mit livs legende" (utgiven på Gyldendals förlag 1928). Vem läser Johannes Jørgensen idag?

Mest är han nog känd för sina helgonbiografier och även för många vackra dikter. Jørgensen var naturälskare och   i "Over de valske mile" fylls sidorna med noggranna och mycket poetiska iakttagelser om den värld han färdas i.

" De smaa frugttraer bugner af aebler og paerer. I bedene blomstrende Escholtzia, gyldenbrune og okkergyldne morgenfruer, blegrøde begonier med fine, skøre blomsterblade, hvide georginer, kongelys, fuchsier, blaa lupiner. Svaevefluer som dem i haven i Svendborg svirrer over blomstrene, staar et øjeblik ubevaegelige paa sitrende, naesten usynlige vinger, flytter sig saa med et saet, staar atter ubevaegelige et andet sted i luften."

Mycket handlar det också om livsåskådningsfrågor och jag tror att Jørgensen kämpade med sin tro (han hade konverterat till katolicismen) under hela sin levnad. "Over de valske mile" griper mig på ett alldeles särskilt sätt och jag tänker att jag nog ska fortsätta att läsa Johannes Jørgensen.

torsdag 26 oktober 2017

Mad Madge


Det var så hon ibland kallades, Margaret Cavendish (1623-1673), poet och naturfilosof. Hon var också hovdam till drottning Henrietta Maria och nog kan man säga att hon fick uppleva "interesting times". Att vara kungavänlig och aristokrat under Cromwells styre var inte helt ofarligt. Margaret kom att ge ut tjugotalet böcker och hon fick ett rikt och spännande liv. Nu ska jag läsa mer om henne i Katie Whitakers biografi.


onsdag 25 oktober 2017

I live by incantation


Orden är Czeslaw Milosz och han yttrade dem när hans liv gick mot sitt slut. Han blev mycket gammal. Jag måste alltid ha en diktsamling på mitt nattduksbord och just nu läser jag i långsam takt i "Selected and Last Poems" av Milosz.

"Faith is whenever you look
at a dewdrop or a floating leaf
And know that they are because they have to be.
Even if you close your eyes and dream up things
The world will remain as it has always been
And the leaf will be carried by the waters of the river."------


tisdag 24 oktober 2017

Till Cabbagetown

Cabbagetown i Toronto från en annan tid.

Cabbagetown är en gammal arbetarstadsdel i Toronto ( namnet röjer en stor irländsk bosättning) och också titeln på en roman av den brittisk-kanadensiske författaren Hugh Garner (1913-1979). "Cabbagetown" anses vara Hugh Garners mästerverk och boken handlar om Ken Tilling och hans uppväxt i Totonto under depressionen. På den tiden var Cabbagetown en stor slum och att leva här var en lektion i livets hårdaste skola.

Hugh Garners eget liv var heller ingen dans på rosor och när han dog ( i förtid) var han svårt märkt av alkoholmissbruk.

Nu ska jag läsa om 1930-talet med arbetslöshet och fattigdom. Det blir samtidigt en resa till min fars
verklighet- han fick uppleva denna oroliga tid på söder i Malmö och han glömde aldrig depressionen.
Då gällde det bara att klara livhanken, att se till att skaffa sig ett arbete hur svårt det än var och att sträva för att förbättra sin situation med egen kraft för ingen annan gjorde jobbet åt dig.


måndag 23 oktober 2017

En man i tyrolerhatt

Rådhuset i Montréal. Fotot är lånat.

Jag fortsätter mitt lilla djupdyk i Brian Moores författarskap och har kommit till "The Luck of Ginger Coffey" från 1960. Boken blev till en framgångsrik film en gång och ämnet borde Moore känna väl till - immigrationens vedermödor.

Ginger Coffey är 39 år gammal, gift med Veronica och med en tonårig dotter, Paulie. Han och familjen lämnade Irland för några år sedan i tron att gräset skulle vara mycket grönare på andra sidan Atlanten, i Canada närmre bestämt. Så var inte fallet och nu är Ginger arbetslös, Veronica har bokat biljetter till båten tillbaks till Irland och allt ser eländigt ut för Ginger som dock vägrar att ge upp. Det hela blir till en tragikomisk berättelse om en man som gör många dåliga val i livet men som till sist hamnar hyfsat rätt i alla fall ( men någon sockersöt berättelse blir det aldrig). Det är lätt att tycka om Ginger trots att han oftast utgör en så patetisk figur för hjärtat är gott. Brian Moore är en skicklig och underhållande berättare och den här boken skiljer sig markant från den mera dystra skildringen i exempelvis " The Feast of Lupercal".

"Love - why, I'll tell you what love is: it's you at 75 and her at 71, each of you listening for the other's step in the next room, each afraid that a sudden silence, a sudden cry, could mean a lifetime's talk is over.” 

( Brian Moore:The Luck of Ginger Coffey, 1960,).

söndag 22 oktober 2017

Brian Moores ensamheter


Brian Moores roman, The Feast of Lupercal, kom ut år 1958 och har inte blivit översatt till svenska. Idag är Brian Moore en i det närmaste bortglömd författare här i Sverige men i England trycks hans böcker upp i nya utgåvor med jämna mellanrum.

"The Feast of Lupercal" handlar om ensamhet och utsatthet och huvudpersonen är den medelålders läraren Diarmuid Devine om undervisar vid en katolsk skola i Belfast. "Dev", som han kallas,  är helt ensam i livet, hans föräldrar är döda och hans syster har han sedan länge helt tappat kontakten med. Nu bor han i en liten trist lägenhet och är noga påpassad av sin hyresvärdinna. Ett grått liv och en grå tillvaro. En liten ljuspunkt är de teaterstycken som Dev får sätta upp i skolans regi och det är här den tjugoåriga Una kommer in i hans liv som lite av en stormvind. Ja, stackars Dev, han är hårt präglad av sin katolska uppväxt och sitt inskränkta liv. Han har ingen som helst erfarenhet av kvinnor och hans försök att slå sig ur sina katolska hämningar blir valhänta och frustrerande, dessutom är han noga påpassad och skolan surrar av rykten och antydningar. Allt går mot den oundvikliga katastrofen.

Brian Moore sätter fingret på det dåvarande katolska samhället och allt dess hyckleri, ett hyckleri som driver människor in i ett närmast vansinnets mörker. Porträttet av Dev är utsökt väl utmejslat och jag lider med denne stackars hämmade man - sida upp och sida ner.

He signalled for another double. Another double was served. But drink was no substitute, was it? He was like a flower that had never opened. He felt foolish when he thought of that, but it was true. Like a flower that had never opened. He had been afraid to open, afraid. He was ashamed to think how few girls he had gone out with more than once. He would not have confessed it to anyone, not even a priest, but he could count only four. And none of those girls would even remember him today. Not one of them. No girl had ever found him interesting. And he had his pride, dammit, he was not going to plead and beg with them. He could get along rightly, so he thought, without any silly girls. Or so I thought then, he thought now. But it's no more true today than it ever was. I was always lonely for a girl to find me interesting, to know one girl half as well as I knew my only sister.

På mitt läsbord har jag just nu fler böcker av Brian Moore så fortsättning följer.


lördag 21 oktober 2017

Långt bort från Rockland, Maine


Den vackra damen på fotot ovan var en gång en bejublad skådespelerska som uppträdde under namnet Maxine Elliot (1868-1940). Om Maxine och hennes historia läser jag i Mary S. Lovells bok "The Riviera Set" och det är verkligen en mycket spännande berättelse. Maxine hette egentligen Jessica Dermot och hon föddes och växte upp i den lilla staden Rockland, Maine på USA:s östkust.


Fadern var sjökapten och hemmet var hyfsat välbärgat fram till dess att en svår storm härjade Maines kust i januari 1878. Kapten Dermot förlorade sitt nybyggda skepp och så förändrades livet för familjen i ett slag. Jessica visade sig vara en ung dam med stor envishet och lika stort födgeni. Efter ett tidigt (16 år gammal var hon) äktenskap som snart upplöstes beslöt sig Jessica för att söka in till teatern och där började så en framgångssaga utan dess like.

Mary Lovell skriver rappt och initierat om Maxine-Jessica och hennes världar, världar som pendlade mellan England, USA och den franska rivieran. Det var här, på Côte d'Azur, som Maxine lät bygga sin stora villa Château de l'Horizon, en plats där den tidens berömdheter flockades och levde om. Skandalerna blev många och tidningarnas skvallerkrönikörer måste ha gnuggat händerna. Det ljuva livet i villan fortsatte även efter Maxines död och nådde sin kulmen i slutet av 1950-talet.

måndag 16 oktober 2017

Fjärilsstoft


Marie Darrieussecq har skrivit en biografi över den tyska konstnärinnan Paula Modersohn-Becker. Boken finns ännu inte, mig veterligen, i svensk översättning. Jag har själv valt att läsa på engelska.

Paula Modersohn-Becker dog mycket tragiskt och mycket ung. Trots att hon var mycket produktiv som konstnär lyckades hon bara sälja tre målningar under sin livstid men idag kan man se hennes tavlor lite varstans och i många olika skepnader. Marie Darrieusecq har lyckats fånga både kvinnan och konstnären på lite över hundra sidor. Boken är en passionerad hyllning till kärlek, frihet och integritet och jag ser framför mig en vackert skimrande fjäril i flykt mot en mörknande himmel. Fjärilsstoft... som vindarna skingrar.

Paula Modersohn-Becker kom tidigt till konstnärskolonien i Worpswede men det var i Paris som hon fann sig bäst till rätta, det var där hon kände att hon hörde hemma. Äktenskapet fjättrade henne och hon var lyckligast på egen hand men till slut blev fjärilen fångad i nätet och så var den korta sagan slut. Marie Darrieusecq har gett Paula nytt liv och hon har lagt ner ett mycket gediget arbete på att komma så nära det bara går.

" Women do not have a surname. They have a first name. Their surname is ephemeral, a temporary loan, an unreliable indicator. They find their bearings elsewhere and this is what determines their affirmation in the world, their 'being there', their creative work, their signature. They invent themselves in a man's world, by breaking and entering.' "

"----And at last you saw yourself  as a fruit,
you stepped out of your clothes and brought
  your naked body before the mirror, and you
    let yourself inside,
 down to your gaze, which remained strong, and
   didn't say: This is me, instead: This is."
(Rainer Maria Rilke).


   

fredag 13 oktober 2017

Poetens liv

e.e. cummings. Foto:Walter Albertin

I väntan på romanen med stort R ( vi får se när den dyker upp, förhoppningsvis mycket snart) läser jag en biografi om den amerikanske poeten e.e. cummings (1894-1962), ofta kontroversiell och en man som inte var rädd att gå sin egen väg- mot strömmen.

I Susan Cheevers biografi hittar jag dessa rader:

love's function is to fabricate unknownness

(known being wishless; but love, all of  wishing)
though life's lived wrongsideout, sameness chokes oneness
truth is confused with fact, fish boast of fishing

and men are caught by worms (love may not care
if time totters, light droops, all measures bend
not marvel if a thought should weigh a star
- dreads dying least; and less, that death should end)
---------

torsdag 12 oktober 2017

Nya böcker om gamla vägar


Att färdas på vägen mellan Holyhead och London är som att resa genom otaliga historiska lager. Här är nästan varje by, nästan varje krok och kulle intimt förknippad med strider, pilgrimsfärder och handelsresor. I modern tid kallas vägen A5 och Andrew Hudson gör olika nedslag i historien (boken är skriven i kronologisk ordning). Jag har också en mera omskriven "vägbok" på läsbordet- "The Silk Roads" av Peter Frankopan. Undertiteln är "A New History of the World". Jag kommer att läsa med största intresse.


För att förstå vår egen tid måste vi känna till det som hänt innan. Utan kunskap om historia kan inga vettiga beslut fattas.

onsdag 11 oktober 2017

Andra mäns döttrar av Richard Stern


Richard Stern (1928-2013) var en amerikansk författare som skrev mer än tjugo romaner under sin livstid, den mest kända av dem är "Other Men's Daughters" från 1973 (svensk översättning år 1975 av Annika Preis). Nu finns den här romanen i ny utgåva hos New York Review Books (classics) och nog förtjänar den klassikerstatus, denna ingående skildring av en medelålders mans väg till mognad efter ett i det närmaste sömngångaraktigt och inrutat liv.

I fokus står läkaren och forskaren Robert Merriwether ( han kallas genomgående för Merriwether i boken) och hans familj - hustrun (sedan cirka tjugo år tillbaka) Sarah och de fyra välartade barnen. Merriwether har allt man kan önska sig utifrån sett, vackert hus med bra läge vid Harvard Square i Cambridge, Massachusetts och ett stimulerande arbete. Sarah sköter marktjänsten och allt verkar vara frid och fröjd, men så är det givetvis inte. Makarna har svåra problem i sin relation och allt ställs på sin spets när den unga studentskan Cynthia dyker uppi Merriwethers liv. Så sätter karusellen igång och rundturerna föser Merriwether allt närmare utgången.

Sterns roman går på djupet och det blir aldrig någonsin banalt. Personerna är skildrade med utsökt psykologisk finess och insikt och läsningen blir bitvis mycket plågsam- en skilsmässa innebär oftast stort lidande för alla parter vilket framför allt Merriwether kommer att inse genom sidornas gång.

Många kritiker har betecknat Sterns bok som ett mästerverk och jag kan inte annat än hålla med. Philip Roth har skrivit förordet och på köpet får man ett klokt efterord författat av Wendy Doninger.

måndag 9 oktober 2017

Levnadsvisdom från förr


Yoshida Kenko var en japansk buddhistmunk som levde på 1300-talet. Han är mest känd för sin skrift "Essäer om sysslolöshet" (Stilla stunders tankar). Ett utdrag ur dessa essäer har också getts ut i serien Little Black Penguins och har den vackra titeln "A cup of sake beneath the cherry trees". Det är det långsamma livet som lovordas, stillheten och lugnet. Livet är kort och de goda stunderna svinner bort och lämnar bara minnena kvar. "If our life did not fade and vanishes like the dess of Adashino's graves or the drifting smoke from Toribe's burning grounds, but lingered on for ever, how little the world would move us. It is the ephemeral nature of things that makes them wonderful."

"It is a most wonderful comfort to sit alone beneath a lamp, book spread before you, and community with someone from the past whom you have never met."


Stilla stunders tankar har getts ut av Ellerström förlag (2015).