tisdag 19 september 2017

Ett helt sekel


Ett liv som nästan blev ett helt sekel och som ramade in det turbulenta 1900-talet. Jag tänker på Czeslaw Milosz(1911-2004,Nobelpriset i litteratur 1980) och hans författarskap. En gåtfull man som Andrzej Franaszek försöker fånga in i sin biografi. En biografi som har lovordats mycket och som jag känner att jag måste läsa. Jag tänker mest poesi när jag hör Milosz namn men han var också en mästerlig essayförfattare ( jag har mycket kvar att utforska).

What does it mean av Czeslaw Milosz

It does not know it glitters
It does not know it flies
It does not know it is this or that.

And, more and more often, agape,
With my Gauloise dying out,
Over a glass of red wine,
I muse on the meaning of being this not that.

Just as long ago when I was twenty,
But then there was a hope I would be everything,
Perhaps even a butterfly or a thrush, by magic.
Now I see dusty district roads
And a town where the postmaster gets drunk every day
Melancholy with remaining identical to himself.

If only the stars contained me.
If only everything kept happening in such a way
That the so-called world opposed the so-called flesh.
Were I at least not contradictory. Alas.

måndag 18 september 2017

Konsten att döstäda


"Jaså, du döstädar", sa grannen när jag kom asande med diverse pryl- och bokfyllda påsar. Det är
bara att inse att man måste rensa ut i "pölet" ( pöl är värmländska för skräp) även om det är svårt att
göra sig av med just böcker. Några heliga kor finns det dock - Erik Blombergs böcker kommer jag aldrig att göra mig av med. Hans dikter hör till de allra vackraste på svenska språket och hans översättningar är i en klass för sig.

Erik Blomberg (1894-1965) var också konstkritiker och jag väljer nu att läsa om hans essaysamling "Från Josephson till Picasso" som gavs ut år 1946. Picasso, van Gogh och Nils von Dardel är några av de konstnärer som Blomberg har speciellt fastnat för.


" Jag har i en tidigare uppsats kallat den typ , Dardel skapat, en återuppstånden Dorian Gray. Han illustrerar den Wildeska paradoxen att livet imiterar konsten". (Från essayen "Den döende dandyn").

söndag 17 september 2017

Danmarks Radios klassikerklubb


September månads bok är Maria Hellebergs "Vilde kvinder, milde kvinder"  som innehåller tolv kvinnoporträtt (nio av dem är danska). Boken ger handlar också om det som kallas för den Danska Guldåldern, en tid som varade i ungefär ett halvt sekel (1800-1850, grovt räknat). Guldåldern ebbade långsamt ut via treårskriget och den stora koleraepidemien i mitten av förrförra seklet men under den tid den varade blomstrade konst och litteratur.

Maria Helleberg (f.1956) är författare till flera historiska romaner, senast "Kvinderne fra Thy" som tecknar ett porträtt av hennes egen familjehistoria. " Vilde kvinder, milde kvinder" kom ut år 2003 och går nog bara att få tag på via antikvariat idag ( om man nu inte väljer att läsa den som e-bok).

lördag 16 september 2017

Året var 1956


Hösten 1956 har jag starka minnen av trots att jag bara var ett ganska litet barn då. Det var kallt krig i Europa och järnridån hade dragits ner över många länder. Ungern var ett av dem. Så kom revolten. Jag kommer ihåg berättelser om flyktingläger i Österrike och hur min mycket engagerade "fröken", Karin, organiserade oss barn till att skicka mat- och klädpaket till familjer som i princip förlorat allt. Någon TV fanns inte på den tiden så de hemska bilderna fick vi ta till oss via dagspressen. Ungern är ett land med en dramatisk historia och med en ständig kamp för frihet från förtryck. Jag känner att jag vill veta mera om dessa tolv dagar som då skakade världen. På mitt läsbord just nu finns därför Victor Sebestyens "Twelve Days Revolution 1956" ( boken har översatts till flera språk, bland andra svenska).


fredag 15 september 2017

En amerikansk odyssée

Henry Miller (1891-1980)

Henry Miller vistades utomlands under många år men när kriget kom till Europa valde han att återvända hem till U.S.A. Han inledde sin "repatriering" med att göra en lång resa med bil ( en Buick)  genom många stater och hela projektet tog ett år i anspråk. Miller var inte imponerad av det han såg och upplevde. Resan blev så småningom förevigad i en bok med titeln " The Air-Conditioned Nightmare" som kom ut 1945. Den svenska översättningen är från 1948. ( Den luftkonditionerade mardrömmen).

Millers reseberättelse mottogs mest med kalla handen och skrevs in i ett relativt glömskans mörker. Själv blir jag nyfiken på Millers upplevelser och jag har beställt boken via fjärrlån.

tisdag 12 september 2017

Osynlig kärlek


Invisible Love." Les deux messieurs de Bruxelles" är titeln på originalspråket och boken kom ut år 2014. Någon svensk översättning har jag inte lyckats hitta, tråkigt nog, för den här novellsamlingen av Eric- Emmanuel Schmitt är mer än läsvärd.  Den röda tråden är kärlek som är dold av flera orsaker och den första novellen, den som handlar om de två herrarna från Bryssel, är mycket gripande. En kvinna får besked om ett stort arv men arvlåtaren är helt okänd för henne och historien nystas långsamt upp, med finess, spänning och medkänsla. En annan av novellerna berättar om hur kärleken till och från en hund räddar liv till och med i ett sådant helvete som ett koncentrationsläger.
Mycket aktuell känns också historien om en hjärttransplantation som orsakar en kvinna mycket svåra och helt oväntade prövningar. Här varvas ämnena - det blir ovanligt, sällsamt men framför allt oerhört fängslande. Som en extra bonus får läsaren ta del av författarens dagbok där han beskriver hur han hittat uppslagen till sina noveller. Nog så fascinerande.

Det här kommer definitivt inte att bli det sista jag läser av Eric-Emmanuel Schmitt. Europa Editions står bakom den engelska utgåvan. Översättningen är gjord av Howard Curtis.


måndag 11 september 2017

En endaste roman


Alice Ferney har skrivit flera böcker men bara "Kärlekssamtalet" från år 2000 har blivit översatt till svenska. På biblioteket hittade jag överraskande nog ( urvalet av litteratur på främmande språk är inte stort) "Dans la Guerre" från 2006- en bok som följer en familjs öden under det krig som var tänkt att bli slutet på alla krig.  Eftersom jag verkligen imponerades av "Kärlekssamtalet" (det finns flera recensioner på nätet) tänker jag att "Dans la Guerre " borde vara väl värd en ansträngning, för att läsa på franska är inte något jag gör helt obehindrat. Alice Ferneys författarskap har i allra högsta grad väckt min nyfikenhet.

söndag 10 september 2017

Magasinsfynd

Östra Grevie. Lånat foto.

Jag har varit inne och rotat i biblioteksmagasinet igen och kommit ut med en bok från 1918. Tänk att den har fått hänga med under så många år och sluppit undan nedmalning och/eller förbränning. En gång prydde boken i fråga sin plats på det numera nedlagda biblioteket i Östra Grevie men idag är det en annan "institution" som hyser "Martin Eden" av Jack London.


Jack London (1876-1916) behöver ingen närmare introduktion, han är ingalunda bortglömd som författare även om just "Martin Eden" kanske inte är hans mest populära verk. "Martin Eden" antas vara självbiografisk och det handlar om en ung och fattig mans kamp för att ta sig fram i samhället och skaffa sig bildning. Jag har inte läst den här romanen tidigare så jag är mycket nöjd med mitt fynd. Jag citerar från första sidan:


"Ack, låt mig leva livet med mitt blod i glöd!
Ack, låt av heta drömmars vin mig dricka rus!
Jag vill ej se min andes stofthus bli till grus!
Liksom ett tempel vittrar, då dess gud är död.!"


lördag 9 september 2017

Nyfiken på....


Regnet fortsätter att strila ner och bara mördarsniglar och gäss gillar sådan väderlek. Själv kurar jag skymning i soffan med en hög böcker och tända ljus. Hösten kom över en natt. Två nyförvärv ligger överst i läshögen och först ut blir nog en novellsamling av den fransk-belgiske (han är belgisk medborgare) författaren Eric-Emmanuel Schmitt. (Flera av hans verk finns i svensk översättning).


"The Lovers" är den engelska titeln på franska Alice Ferneys mest kända roman ( "Kärlekssamtalet"
blev det på svenska). Temat ska vara "secrets and lies" och det handlar om kärlekens skiftande ansikten. Boken kom ut på originalspråket år 2000 och den svenska översättningen några år senare.

fredag 8 september 2017

En engelsk berättare

Arnold Bennett (1867-1931).

Jag har fått tag på en roman av den engelske författaren Arnold Bennett och det var ett kärt återseende. Det är många år sedan jag läste " Anna of the five Towns" och handlingen har jag bara vaga minnen av. Bennett hade sitt hjärta i "The Potteries", det vill säga i området kring Stoke-onTrent ( han var född i Hanley, en av de "fem" städerna, som egentligen är sex). I England har Bennett aldrig blivit bortglömd och flera av hans böcker har blivit gjorda till populära TV-serier. Här i Sverige har han blivit mera styvmoderligt behandlad och den enda svenska översättning av Anna of the Five Towns jag har kunnat hitta daterar sig till 1921.

Min utgåva av "Anna" är en gammal Penguin från 1967 och det var då man firade hundraårsminnet av författarens födelse. " A brilliantly detailed picture of life in the Potteries; a tightly knit story of the destructive forces of evangelism and industrial expansion at work in a small community".


Statyn av Arnold Bennett hittar man utanför The Potteries Museum i Hanley. (Fotot är lånat).


onsdag 6 september 2017

En behaglig liten bok


En liten vacker volym i serien Everyman's Library Pocket Poets kunde jag inte motstå. Perfekt i såväl format som innehåll och här handlar det om fransk poesi från medeltiden och fram till våra dagar. Det är visserligen svårt att översätta lyrik men jag tror att den här samlingen håller god kvalité. Jag har fastnat hos underbarnet Arthur Rimbaud, som tar upp ganska stor plats i boken ( inte oförtjänt).

---A thousand Dreams within me gently burn:
And at times my sad heart is like sapwood
Bleeding dark yellow gold where a branch is torn.---

Översättningen är gjord av Wyatt Mason.

tisdag 5 september 2017

När Maine brann


År 1947 blev ett katastrofalt år för delstaten Maine. I juli började en torka som varade i över tre månader. Inte en droppe regn föll och värmen var tryckande. Så i oktober bröt helvetet löst. Små bränder låg och pyrde på många ställen och smått blev till stort. De södra delarna av Maine blev till ett rykande inferno och människor tvingades fly för sina liv. York County råkade värst ut.I Arcadia National Park brann fyra tusen hektar skog upp.

Anita Shreve har denna katastrof som bakgrund i romanen "The Stars Are Fire" och det hela börjar lovande med en beskrivning av ett kärlekslöst äktenskap och en kvinnas försök att hitta sin egen väg i livet. Grace är bara lite över tjugo, tvåbarnsmamma och med ett tredje barn på väg när branden gör henne och familjen hemlös. Gene, maken försvinner och antas vara död. En karismatisk konsertpianist dyker upp som gubben ur lådan och ljuv musik uppstår ( i dubbel bemärkelse). Det är här jag börjar tröttna på historien. Det blir allt mer "laved" ( konstruerat) och vad som kunde blivit en riktigt bra bok blir bara pekoral. Jag konstaterar- ingenting för mig. Behållningen av den här romanen är personporträtten i den första delen och beskrivningen av den ödesdigra sommaren av år 1947.


Vy från Acadia National Park i Maine. (Fotot är lånat).

måndag 4 september 2017

The Mirador


"As she enters she finds two officers standing in the foyer and the family, pale-faced, gathered in the sitting  room; a terror seizes her and she prepares to apologize. But her mother kneels down and embraces her, whispers that she must be good and obey her father and her sister, kisses her many times, stands up, and suitcase in hand, leaves with the officers."

Elisabeth Gille var bara fem år gammal när hennes mor,författarinnan Irène Némirowsky, fördes bort av Gestapo för att inom kort sättas på ett tåg till förintelselägret Auschwitz.  Elisabeth fick aldrig återse sin mor igen och några månader senare fördes även fadern bort. Elisabeths föräldrar mördades och hon och den äldre systern togs om hand av vänner i Bordeaux.

Elisabeth Gille har skrivit sin mors (fiktiva) självbiografi och jag tror att det har varit ett sätt för henne att försöka läka de djupa såren från barndomen. Boken består av två delar och den första handlar om Irènes barn- och ungdom i dåvarande Ryssland. Irène kom från en mycket välbärgad familj och i materiellt hänseende led hon ingen nöd, däremot var förhållandet till modern mycket problematiskt , minst sagt. Tsar-Ryssland under den här tiden (1900-talets början ) skildras med stor inlevelse och med många djupa inblickar både i historien i stort och i familjelivet. I bokens andra del möter vi Irène i det nazi-ockuperade Frankrike. Hon kunde ha flytt men ändå stannar hon kvar och här får berättelsen något ödesmättat, skrämmande över sig - det känns som att befinna sig i dödens väntrum.

En ung Irène Némirowsky


"The Mirador" har försetts med både fylligt efterord och en intervju med Elisabeth Gille som försöker förstå varför modern inte såg (eller valde att inte se) vad som komma skulle. Elisabeth Gille gick bort i förtid (1996) - hennes bok kom ut år 1992 och den engelska översättningen flera år senare (Marina Harss). Förlaget är New York Review of Books - någon svensk översättning har jag inte hittat (beklagligtvis).

söndag 3 september 2017

The 6:41 to Paris av Jean-Philippe Blondel


Jag tänker på filmen "The way we were" med Robert Redford och Barbra Streisand (1973) när jag läser Jean-Philippe Blondels berättelse om Cécile och Philippe som av en ren händelse träffas igen efter nära trettio år.

Ett oförutsett möte på ett tåg till Paris blir upptakten till minnen och tankar, allt skildrat genom inre dialoger i rapp och lättläst stil. Cécile och Philippe är båda 47 år men deras liv har utfallit mycket olika sedan de sist sågs eller snarare skildes. En gång, då, var de unga och förälskade - Cécile var den lite alldagliga flickan som föll för den charmige och stilige Philippe. I tre månader varade förhållandet och så fick Philippe nog. Brytningen blev inte vacker och den visar sig få stora konsekvenser i livet för dem båda. Nu sitter de alltså här på ett tåg på platserna bredvid varandra utan att låtsas om att de känner varandra sedan tidigare. Tankarna mal och Cécile konstaterar förnöjt att Philippe inte har åldrats väl och jämför honom med sin egen numera mycket chica uppenbarelse.

Vad som formar oss som människor, hur vi gör våra val och vilka konsekvenser det får - det kan man filosofera över under läsningens gång. Blondel gräver djupt och skickligt och både Cécile och Philippe är ytterst trovärdiga och väl beskrivna som personer.

" No one ever warned us that life would be long. Those easy slogans that make your heart beat faster, like "carpe diem" or " die young" - all that stuff was just nonsense. No one told us, either, that the hardest thing would not be breaking up, but decay. The disintegration of relationships, people, tastes, bodies, desire. Until you reach a sort of morass where you no longer know what it is you love. Or hate. And it's not as unpleasant a condition as you might think. It's just lifelessness. With scattered spots of light."

Tystnaden bryts först mot slutet av resan och hur blir det sen? Ja, det får man själv gissa. 6:41 till Paris är en resa framför allt bakåt i tiden och in i människors hemliga rum.

 Översättningen till engelska är gjord av Alison Anderson. Förlag: New Vessel Press. Någon svensk översättning har jag (förvånande nog) inte lyckats hitta.

lördag 2 september 2017

Kulturarv i fara


Salvatore Settis är en italiensk arkeolog och konsthistoriker. I sin senaste bok skriver han om hotet mot Venedig, en stad som är på väg att kollapsa under trycket av massturismen. Venedig är ingalunda ensamt härvidlag. De billiga flygresorna möjliggör ett oändligt "flaxande" hit och dit för många människor men vissa platser mår mycket dåligt av slitaget. Jag har ännu inte hunnit läsa Settis bok men den är på väg till mig och den känns mycket angelägen.New Vessel Press står bakom utgivningen, ett oberoende förlag som specialiserar sig på översättningslitteratur. Jag har hittat många lockande titlar där.


Fotot är lånat.

Så skriver vi september och hösten är på väg, sakta men obönhörligen. Spindlarna spinner sina nät och gräset är morgondaggrikt. Snart dags att börja kura skymning med en god bok.

onsdag 30 augusti 2017

Stregapriset 2017 och lite till


Gick till Paolo Cognetti för hans roman "Le otto montagne" (De åtta bergen). Redan finns översättningar till flera språk (bland andra franska, tyska, norska, finska och danska). Man får väl hoppas på en svensk version också. Jag avvaktar men ser annars fram emot att läsa på engelska så småningom. Cognetti har skrivit om vänskap mellan två män från helt olika världar.


En roman av den ungerska författarinnan Magda Szabó (1917-2007) nyutges av New York Review of Books. (Originalutgåvan är från 1969). Det finns en svensk översättning från 1970 men den kan nog vara lite svår att få tag på. Jag tänker absolut läsa den här boken som handlar om livet i Budapest under det svåra 1940-talet. Under tiden fortsätter jag att dyka ner i samma tid och samma plats med hjälp av Sándor Márai.

tisdag 29 augusti 2017

Rysk humor


I sin självbiografiska "Land, Land!" skriver Sándor Márai mycket om Ryssland och det ryska. Han fick ett övermått av kontakt med " ryskheten" (baksidan, då) under fyrtiotalet. Den ryska litteraturen var Márai mycket insatt och kunnig i - jag har fått leta febrilt efter många av de författare som nämns och jag känner mig fruktansvärt obildad. Allt detta letande väcker givetvis inspiration och en stor önskan att råda bot på min okunskap. Jag blev därför glad när jag hittade en tämligen (1995) färsk översättning av en del av Arkadij Avertjenkos (1881-1925) noveller.

Avertjenko lämnade sitt hemland strax efter revolutionen och flyttade sedan från land till land. Sista anhalten blev Prag. Jag misstänker att hans berättelser har mycket svärta i sig.


måndag 28 augusti 2017

Land, land


Tyvärr finns det inte så mycket översatt till svenska av den ungerske författaren Sándor Márai. Jag letar bland tyska titlar i stället för att få mera att välja mellan. "Land, Land" är skriven från exil och är en skildring av Márais liv i Ungern mellan åren 1944 och 1948. Det inleds med tyskarnas ockupation i mars 1944 (samma dag som författaren firar sin namnsdag) och när tyskarna gett sig av några månader senare är det dags för nästa ockupant, den röda armén.

När friheten försvinner under stöveltrampet kan en bildad människa som älskar ordet i alla dess former inte längre leva, bara existera. Sándor Márai tvingas lämna Ungern i september 1948. Hans slutliga hem kom att bli i U.S.A.

Jag citerar de sista raderna från den dikt Márai skrev julen 1944.

Weit geöffnet dein Tor, Apokalypse
Die Blutschuld kreischt über der Welt
Morgen begrab ich, die ich heut küsse
Morgen wird sterben, die ich umarme
Morgen verkauft mich, die am Abend mich wiegt

Översättning: Hans Skirecki

söndag 27 augusti 2017

Inspiration från Lire

Den franska författarinnan Alice Ferney (fotot är lånat).

Höstens bokflod väller fram även i Frankrike och jag låter mig så klart inspireras. Alice Ferney är en av de författare jag blir nyfiken på (en av hennes böcker har översatts till svenska "Kärlekssamtalet" år 2002). I september kommer "Les Bourgeois" och här handlar det om en familjekrönika. Borgerligheten och dess värderingar löper, enligt uppgift, som en röd tråd genom boken.

En annan bok som intresserar mig är Philippe Bessons " Un personnage de roman" och då hamnar man mitt i historien om Macrons väg till makten.


Amélie Nothomb är produktiv. Årets roman har titeln "Frappe-toi mon coeur" och den får goda recensioner.

Marie-Hélène Lafon kommer ut med "Nos vies" och jag tror nog att vi kommer att se denna bok i svensk översättning inom kort. Det hoppas åtminstone jag.


lördag 26 augusti 2017

Peter Poulsen

Peter Poulsen under en diktuppläsning. Fotot är lånat.

I de "vanliga" bokhandlarna behandlas oftast lyriken ytterst styvmoderligt (egen hylla får den sällan). Det är bara att beklaga. Tyvärr är det lika illa ställt på biblioteken där inköpen av denna genre sannerligen inte är särskilt generös. Peter Poulsens dikter hittade jag helt av en slump på ett kulturcentrum i Svaneke (Poulsen har bosatt sig i Danmarks "smukkeste købstad"). Poulsen (f. 1940) har skrivit en stor mängd diktsamlingar och jag är nu lycklig ägare till två av dem - det kommer att bli flera. Jag tycker så mycket om hans "Aspenströmska" stil, iakttagandet och så den där sammanfattande slutklämmen som ställer allt på sin spets. Vasst är det och sällan utan humor. Ändå finns det också ett vemod i Poulsens rader som jag väldigt gärna låter mig dras in i. Ämnena är högst varierande. I dikten "Lonesome Riders" handlar det om "stille tykke maend på knallertet" som kör genom skogen eller längs kusten. Vad är hemligheten i deras liv? Jo, det får man veta i diktens sista rad.
"Hund  Vågner" inleds så här: " Hundens gud er en herre med stråhat,
                                                    som laegger en skinke for naesen af den."

En annan dikt handlar om det obehagliga med att ha kalla fötter och om stelfrusna underbyxor på klädstreck (även det obehagsframkallande) men redan på nästa sida skriver författaren om Bornholm under vintern, snön som tynger taken och om drömmar om en svunnen sommar.

Diktsamlingen i min hand just nu heter Bestyrelsemøde i evigheden och jag läser, funderar, ler och känner längtan efter så mycket i och mellan raderna. Och ja, visst kan jag föreställa mig Sartre i Vestermarie.


Hamnen i Svaneke. Lånat foto.

fredag 25 augusti 2017

Ett revolutionens offer

Han blev bara 48 år gammal, Leonid Andrejev (1871-1919). När bolsjevikerna tog makten flydde han till Finland och dog där i stor fattigdom några år senare. Andrejev var en produktiv författare men många av hans verk har inte blivit översatta. Jag tänker fördjupa mig i en av hans kortromaner (eller längre noveller) "Seven Hanged" som har getts ut av Penguin Classics. Boken kom ut på originalspråket, ryska, år 1908 och den handlar om sju dödsdömda fångar och deras sista dagar.


torsdag 24 augusti 2017

Från Gudhjem till Svaneke

Oluf Høst- muséet i Gudjem (Bornholm).

Sommaren är sakta men obönhörligen på väg bort men än finns det tid och lust för utflykter. Det blev två dagsresor i rad till Bornholm. Tur nummer ett gick till Gudhjem och Oluf Høst-muséet som i år har en specialutställning med Drottning Margrethes och Prinsessan Benediktes Høst-tavlor. Den 16 april 1958 fyllde dåvarande kronprinsessan Margrethe 18 år och fick i födelsedagspresent från "De Danske Andelsselsaber" en tavla målad av Oluf Høst. Det kom att bli en tavla som drottningen kom att sätta mycket och extra stort värde på. Nu har hon alltså mycket generöst lånat ut sin samling Høst-tavlor till muséet fram till slutet av oktober.

Muséet öppnade sina portar 1998 och det är inrättat i Hedvig och Oluf Høsts villa i Gudhjem. Från ateljéfönstren har man en vidunderlig utsikt ut över Östersjön. Det blev en mycket minnesvärd dag i den dramatiskt belägna lilla staden.

Igår var det dags att ströva runt i Svaneke och väninnan och jag masade oss upp för den branta backen till kyrkan och kyrkogården där en stor del av min släkt ligger begraven. De dödas åker hålls i oklanderligt skick. Den här staden är mycket välskött- överallt. På kulturcentret, Svanekegården, inhandlade jag ännu en diktsamling av Peter Poulsen. Jag håller verkligen med Politikens recesensent" Der er ikke nogen helt magen til Peter Poulsen blandt tidens poeter."




måndag 21 augusti 2017

Vykortssommar

Kraftig smaragdflickslända. Foto: Christian Fischer.

Jag hoppas att vykortens tid aldrig upphör. Jag blir på så gott humör av ett vackert och ofta särskilt utvalt vykort med hälsning från andra platser. Alldeles nyligen damp ett utsökt vackert papperskonstverk ner i min brevlåda - med några rader från min kusin som befinner sig på Gotland. "Gotländskt rikkärr" heter akvarellen som är målad av konstnären Gebbe Björkman. Rikkärret gör skäl för sitt namn för arterna är otaliga i både flora och fauna. Jag fäster blicken alldeles speciellt på trollsländorna som skiftar i alla regnbågens färger. Svävande på sina tunna, genomskinliga vingar förebådar de den kommande hösten.

Vill man läsa och lära sig mer om trollsländor finns det en hel del böcker att välja på. Jag hittade också den här:



Trollsländans land av Monica Braw handlar om Japans historia. Nog så intressant.

En bok som tog nära femtio år att skriva


Redan år 1909 satte Thomas Mann igång med att skriva romanen om Felix Krull, svindlaren, som vandrar sin väg genom livet med hjälp av allehanda tricks och lögner. Inte förrän 1954 kom så boken ut och den senaste svenska utgåvan (Brombergs förlag) är från 2007. Jag blev glad när jag hittade den i hyllorna på biblioteket.



Om familjen Mann finns det mycket att läsa. Jag har valt en biografi skriven av den "okände" brodern Viktor (1890-1949). Viktor levde i skuggan av sina två äldre bröder och boken på bilden blev hans enda. Viktor skriver, enligt uppgift, mer om sina systrar Julia och Carla än om Thomas och Heinrich.
Någon svensk översättning har jag inte hittat så det får bli läsning på originalspråket.

söndag 20 augusti 2017

Den skärande flamman

Skogvaktarbostad av det finare slaget. (Lånat foto)

Otto Rung (1876-1946) var en dansk författare med hög produktivitet och popularitet på den tid det begav sig. I antologin "Brott från hela världen" är han representerad med novellen "Den skärande flamman". Det är en kuslig och något makaber historia med hög spänningsgrad. Jag blev mycket förtjust i berättarstilen som är ovanlig. Om Otto Rung kan man läsa bland annat: " Faelles for alle Rungs arbejder var en sky for det vedertagne og en trang til at lodde ned i det ubevidste sjaelsliv." Jag läser vidare att Rung inspirerats en hel del av Edgar Allen Poe.

"Den skärande flamman" är en stundtals mycket obehaglig berättelse om en beräknande tjuv på stöldturné i Danmark (Abelsen, som han heter, är annars bosatt på andra sidan Öresund - i Helsingborg). Just den här stöldresan spårar ur helt och det hela börjar i den öde skogvaktarbostad som Abelsen sökt nattro i och där han gömt sitt stöldgods. Det visar sig att han inte är ensam i stugan... Här finns nämligen också en herr Niklason på rymmen från Sankt Hans mentalsjukhus (avdelning C för livsfarliga patienter). Historien utvecklar sig på ett ytterst bekymmersamt sätt för Abelsen.....

Den här novellen ingår också i samlingen "Skaelme og skurke" från 1934. En del av Otto Rungs romaner och novellsamlingar finns att tillgå som e-böcker. Pappersvarianterna är det mera tunnsått med. Tyvärr.

lördag 19 augusti 2017

Möte med Arvid Järnefelt

Arvid Järnefelt (1861-1932). Tavlan är målad av brodern Eero Järnefelt (1888).

Han var kanske mera konstnär än författare, Arvid Järnefelt (född i Sankt Petersburg och död i Helsingfors) men det är ändå som författare som han gjorde sitt namn och han var både produktiv och mångsidig. Ett omväxlande liv fick/skapade han också. Idag är hans böcker svåra att få tag på (åtminstone de svenska versionerna)- biblioteken har gallrat friskt och trots en nyutgivning av romanen "Mina föräldrars roman" år 1989 är exemplaren få. Jag är därför mycket glad över att ha fått stifta bekantskap med Järnefelts författarskap i Helge Åkerhielms antologi " Brott från hela världen". Titeln på novellen jag har läst är "Huliganen" och det är en berättelse med stor psykologisk inblick och spännande handling. Huliganen heter Ranssu och han är en odåga av första klass - men som så många av hans slag besitter han stor charm och utstrålning. Kvinnorna faller som mogna frukter och syster Margit på ortens sjukhus är inget undantag därvidlag. Det är kusligt att följa utvecklingen i den här historien som innehåller både omöjlig och möjlig attraktion, slagsmål, fylla och ond bråd död. I centrum står förutom syster Margit och Ranssu även den stelbente länsmannen  Kuusinen. Triangeldramat har många vridningar och även om slutet ger "facit" så fortsätter man som läsare att grunna och fundera. En mästerligt skriven berättelse och jag vill gärna läsa mer av Arvid Järnefelt.

fredag 18 augusti 2017

Brott från hela världen

Sarawak i slutet av 1800-talet

I en av mina hyllor står två antologier sammanställda av Helge Åkerhielm. Båda böckerna är utgivna på 1940-talet och de är arvegods. Den ena, Humor från hela världen, har jag skrivit lite om tidigare och nu har turen kommit till bok nummer två, Brott från hela världen. Jag trodde först att berättelserna enbart skulle handla om ond och bråd död- möjligen med en del snaskiga inslag och därför har jag inte lockats av just denna antologi. Den har fått stå oläst i hyllan där den således har fört en tynande tillvaro. Men- jag hade så klart helt fel i mina farhågor för "Brott från hela världen" innehåller många små och större litterära mästerverk. Mestadels består samlingen av noveller men det finns också utdrag från romaner (till exempel "Brott och straff"). Helge Åkerhielm berättar i förordet om hur han fått ett brev från en upprörd eventuell läsare som undrade om " vi inte ser tillräckligt med brott runt omkring oss i världen utan att därför behöva läsa om uppdiktade sådana, till på köpet hopade i en särskild volym?" Åkerhielm svarar: " -- en samling konstnärligt värdefulla skildringar av brott av författare från olika länder och tider har inte blott ett litterärt intresse och ett fängslande förströelsevärde utan också en social betydelse."

Först ut i antologin är novellkonstens okrönte kung, William Somerset Maugham, och det med en kuslig berättelse som har sin rot i norra Borneo. "Före bjudningen" skildrar hur Mrs Skinner och hennes två medelålders döttrar förbereder sig inför en fest. Här diskuteras klädsel och vad som kan vara lämpligt att ta på sig när man har sorg (dottern Kathleen är ganska nybliven änka). Undan för undan lättas det på förlåterna till dess att sanningen kommer fram. Det hela är rasande skickligt hopsatt och den stigande spänningen gör det alldeles omöjligt att släppa berättelsens alla vinklar och vrår. Livet i kolonierna var oftast inte en dans på rosor.

Nästa novell på tur är skriven av en dansk författare. Mer om den så småningom.

torsdag 17 augusti 2017

Det var en gång

Falsterbo i början av förra seklet.

Jag tycker mycket om att leta bland gamla böcker i biblioteksmagasinet . Nog gallras det även där förstås och ibland lite väl hårdhänt också men en av traktens stora författare finns ännu representerad i ganska rikt mått. Jag talar om Anders Österling, Svenska Akademiens ständige sekreterare (1941-1964) och "sommarbosatt" i Falsterbo under ett stort antal år.

I min hand just nu har jag en samling essäer utgiven 1958: "Skånska utflykter". Här blandas nytt (för den dekaden) och gammalt och minsann, det blir två extra utflykter också till Blekinge och Danmark. Det skänker ett sådant lugn att följa i Österlings spår både i tid och rum och språket är så vackert och (givetvis) poetiskt.

"Om kvällarna kan jag från min altan i Falsterbo se två ljusbågar på himlen i nordväst. Den större är Köpenhamn, den mindre är Malmö, och det lilla avståndet mellan dem fylles av Öresunds fuktiga töcken, där klockbojen ringer och båtlanternorna glimma."

Det känns inte som så länge sedan men Skånes somrar har ilat sedan dess (1932) och idag finns det ett stort brospann som reser sig mäktigt över Öresund. Klockbojen har sedan länge tystnat men havet och vågornas brus rår inte ens tiden på.

onsdag 16 augusti 2017

Berättelser från Vendsyssel

Kystmuséet i Løkken. Bilden är lånad.
Vendsyssel kan enklast beskrivas som den allra nordligaste delen av Jylland. Limfjorden bildar gräns söderut. Här är man verkligen utsatt för vädrets makter.

Under sommaren (som snart är slut) har jag rensat bland gamla brev. Min familj har varit och är fortfarande mycket utspridd och därför finns en stor mängd av just brev. Alla varken kan eller vill jag spara på men det gäller att sortera ut med försiktighet och att ta sig tid att läsa de skrivna orden. Halva min släkt är dansk och i en "epistel" daterad någon gång under det senaste stora kriget hittade jag en bokrekommendation. "Moster Marie" skriver om "Den Danske Arv" av Thomas Olesen Løkken och hon tycker att romanen ger en mycket god beskrivning av det danska samhället. Jag hittade Olesen Løkkens bok i hyllan och den har inköpts en gång (1941 troligtvis) i Ejnar Nygaards bog-& papirhandel i Ringsted. Sedan har den hamnat i Västra Tunhem och därifrån vidaresänts ner till Skåne.

Om Thomas Olesen Løkken visste jag inte mycket så det blev till att leta information. Han levde mellan 1877 och 1955 och fick en mycket svår uppväxt. Pengar till utbildning fanns inte och Olesen Løkken sattes i skomakarlära vid fjorton års ålder. Han längtade säkert bort till andra världar och han läste så mycket han orkade på sin fritid. Skomakeriet fick utökas med diverse påhugg för att försörja den växande familjen. Han arbetade som chaufför, som bokhandlare och så skrev han för diverse tidningar. Debutromanen kom 1917 men kunde inte ges ut förrän åtta år senare. Sedan följde en rad av böcker och Olesen Løkken var på sin tid en av Danmarks mest älskade författare (det blev många översättningar till tyska, engelska och svenska). Idag är dessa romaner kanske något "dated" men jag tror ändå att de har bestående värde. Olesen Løkken är främst känd för att vara en enastående folklivsskildrare och Vendsyssel kunde han på sina fem fingrar. "Den danske arv" har hamnat högt upp i högen på mitt läsbord.

" En roman om en stor vendsysselsk bondeslaegt---" och så kommer det meddelande om ett amerikaarv...

tisdag 15 augusti 2017

Vägen heter Ryssland


Anders Mård (finländsk journalist och författare) har varit bosatt i Sankt Petersburg i över femton år. I "Vägen heter Ryssland" berättar han om sin resa längs riksväg M10 (mellan Sankt Petersburg och Moskva)- en resa som går i Alexander Radisjtjevs fotspår. (Radisjtjev gjorde resan i slutet av 1700-talet). Precis som Radisjtjev är Anders Mård betänksam och orolig för utvecklingen i det ryska samhället. Han talar om isolering, personkult, västhat, stormaktstänkande och militarisering. Han hyser oro för sina barn som ska växa upp i detta samhälle.

Cirka femton stopp gör Anders Mård på vägen och varje ort har sin historia och sina bekymmer. I boken får man många ovärderliga inblickar i rysk historia och Mård gör sig också mån om att söka upp "den vanliga människan" för samtal om då och nu. Den nära sjuttio mil långa färden ger även upphov till nedslag i litteratur, kultur och politik och Mård gör åtskilliga kritiska reflektioner och jämförelser. "Vägen heter Ryssland" är en i mitt tycke utmärkt fängslande skildring av Ryssland av idag men gräver också djupt i det gamla Ryssland.
"Det är med en viss nervositet som jag börjar sätta punkt för min resa. Vägen tar snart slut och bilden av "Ryssland" börjar ta form. Det som oroar mig är att publiken får för sig att det här är en objektiv rapport om det samma Ryssland. Det är det inte. I stället är boken ett försök till en saklig och ärlig berättelse som mest bara avslöjar min personliga syn på Ryssland." Citat från "Vägen heter Ryssland" av Anders Mård. (Förlaget AB 2017).

måndag 14 augusti 2017

Enkel biljett till Sibirien

Alexander Radisjtjev  (1749-1802)

Det är många som fått offra livet för sina åsikters skull. Den ryske författaren Alexander Radisjtjev är en av dem. År 1790 gav han ut en bok med titeln "Resa från Sankt Petersburg till Moskva". Radisjtjev var starkt kritisk mot den rådande ryska samhällsordningen och i boken skildrade han sina intryck från framför allt landsbygden. Till straff för sin frispråkighet förvisades han till Sibirien och boken blev beslagtagen. Inte förrän år 1905 gavs den ut igen och då hade Radisjtjev varit död i över hundra år. Det finns en svensk översättning av verket (från 1970-talet). I väntan på att läsa om Radisjtjevs resa fördjupar jag mig i Anders Mårds reseberättelse från senare tid.


"Vägen heter Ryssland" kom ut i år och Anders Mård (finländsk journalist, bosatt i Sankt Petersburg sedan många år) följer i Radisjtjevs fotspår.

söndag 13 augusti 2017

En resa i Ryssland

Slussvakten Pinchus Karlinskij, 84 år gammal, förevigad av fotografen Sergej Prokudin-Gorskij år 1909.

Sergej Prokudin-Gorskij ( 1863-1944) var en av fotograferingskonstens pionjärer och hans område var främst färgfotografering, en konst som han utvecklade och specialiserade sig i. Hans stora mål var att dokumentera sitt hemland, Ryssland, i färg och han fick tsar Nikolaus (II) välsignelse och stöd. Det kom att bli cirka 2000 bilder i allt och merparten av dem följde med Prokudin-Gorskij när han tvingades fly undan revolutionen år 1918. Idag finns en stor del av denna värdefulla bildskatt i USA (kongressbiblioteket).


Sergej Prokudin-Gorskij (1915).

Det går att se många av dessa unika färgfoton på "nätet".