År 2004 lanserades en dansk kulturkanon av dåvarande kulturministern Brian Mikkelsen. Denna kanon var uppdelad i flera kategorier- ovan de litterära verk som fick "komma med".
Givetvis gick diskussionens vågor höga och det går alltid att ha åsikter om vad som ska få plats på en sådan lista.
Igår gick färden till Köpenhamn och det blev en titt in till Politikens Boghall. Borden var fyllda av litterära frestelser och man kunde till exempel köpa Henrik Pontoppidans romaner till rea-pris. I klassikerhyllan hittade jag Johannes V Jensens "Kongens Fald" En historisk roman i tre delar från 1900-1901. "20:e århundradets bästa roman", läser jag på baksidan.
Johannes V Jensen (1873-1950) tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1944.
I brevlådan väntade vid hemkomstn senaste numret av den franska litterära tidskriften LIRE- nog var dagen mycket lyckad!
2 kommentarer:
Arbetet med att sätta samman en dansk kulturkanon började på hösten 2004. Två år senare kom den som bok. Då skrev jag så här om den i KHS, Årsbok för kristen humanism:
-----
Kulturkanon. Kulturministeriet och Politikens forlag, Köpenhamn 2006, 256 s.
TRADITION OCH FÖRNYELSE
“Böcker det är önskvärt att abiturienten har läst” var rubriken på en diger lista vi försågs med inför sista sommarlovet. Gymnasiet har förändrats i grunden sedan dess, kursfordningarna bantats och hegemonin brutits. Kulturutbudet har globaliserats, kommersialiserats och fragmentariserats, tempot höjts och tålamodet minskat i en utsträckning vi inte kunde drömma om, några år före Beatles. Folk som vår svensklektor, den entusiasmerande och bottenlärde Per Wieselgren som hade läst det mesta och som kom ihåg allt, är nästan utdöda. Men listor florerar alltfort i mängder av sammanhang. Trots det har tanken på en kulturkanon upprört sinnena på båda sidor Sundet. Känslointensiteten i debatten förvånar, inte minst med tanke på dagens uppsjö av böcker om tusen sevärdheter, filmer och böcker man måste ha bekantat sig med innan man kolavippar. Det vimlar av sådana välmenande rekommendationer, inte minst i det mångkulturella USA, till exempel The Harvard Classics i sextio band eller Clifton Fadimans handbok i vad som är värt att ägna ett läsande liv åt. Harold Blooms The Western Canon inspirerade säkert barnboksspecialisten professor Toben Weinrich vid Lärarhögskolan i Köpenhamn, den som först väckte tanken på en kulturkanon. I ett folkhögskole-Danmark med Grundtvig som en fortfarande klart lysande ledfyr är det knappast elitistiskt att hysa bildningsambitioner. Mycket av den inflammerade debatten tycks bygga på missuppfattningen att den kanon som kulturminister Brian Mikkelsen i den konservativa danska venstre-regeringen nu sjösatt skulle vara normerande, för lärare att slaviskt följa. Så är det inte, det handlar i stället om ett konstruktivt fundament att bygga vidare på. De inledande kapitlen är mycket tydliga på den punkten: det är inte tal om ett dammigt pensum utan en ständigt föränderlig tradition. I sju kapitel listas arkitektur och bildkonst, design, konsthantverk och film (Lars von Triers osmakliga Idioterna får avsluta), litteratur (där förstås tusen andra böcker kunnat tas med än det dussin som får plats), musik och scenkonst - en dvd-skiva fördjupar exempelsamlingen. Utan alla lamentationer om hur vi håller på att göra oss kulturellt urarva kan man dock hoppas att vår svenska obenägenhet att sticka ut hakan, vår auktoritetsflykt och vår konflikträdsla inte förmenar oss en liknande eftertänksamt välavvägd svensk kanon, från Runstenen och gotlandsbrakteater till PV 444 och ABBA. Så har ju alltid arbetet försiggått i svensk skola, tack vare läroböcker och antologier – även om man inte varit så lyckligt lottad att man haft en polyhistor till lärare.
Ivo Holmqvist: Synnerligen tänkvärt. En kulturkanon bör vara, som du skriver, ett fundament- något att bygga vidare på.
Skicka en kommentar