lördag 13 december 2014

Ålder är ingen sjukdom, men man dör av den


Så tänker Johannes Thomasson, 78 år, huvudpersonen i romanen "Orgelbyggaren" (2008) av Robert Åsbacka. Det handlar om att bli gammal och orkeslös, det handlar om att förstå sitt liv, det handlar om att acceptera det man valt och blivit tilldelad och veta att allt har en ände.

"Orgelbyggaren" är skenbart lättläst men man gör klokt i att stanna upp mellan de sju avdelningarna och tänka till och fundera. De sju delarna är lånade från Dietrich Buxtehudes kantatcykel "Membra Jesu Nostri" från 1680. De sju kantaterna beskriver Jesu lidande och död genom att följa Jesu korsfästa kropp med början vid fötterna. Sålunda är "Orgelbyggaren" indelad i: Fötterna, Knäna, Händerna, Sidan, Bröstet, Hjärtat och Ansiktet.

Johannes är som sagt nära 80 år gammal, han är änkling sedan den 28 september år 1994 och han har även förlorat sitt enda barn, dottern Maja, som dog bara 32 år gammal i en cancersjukdom. Barnbarnen bor i Sverige och dem träffar han ytterst sällan. Johannes är en ensam människa men han är inte sysslolös. I sin lilla lägenhet (i Nykarleby, Österbotten) har han byggt en stor orgel - en orgel som täcker hela väggen i hans vardagsrum "den upptog hela rummet, och det var omöjligt att förstå hur den alls tagit sig in. Och framför allt hur den skulle ta sig ut igen." Han har byggt orgeln för att hans fru Siri ska ha något att spela på den dagen hon kommer hem igen.

Siri och Johannes möttes som unga och det var hon som introducerade honom till både musik och litteratur. Det blev ett långt äktenskap som ändades med en resa på ett stormigt hav- Siri följde Estonia ner i djupet. Johannes kan inte släppa tankarna på fartyget som han en gång arbetat på (men då hette det Viking Sally).

"Orgelbyggaren" innehåller så mycket. Romanen går fram och tillbaka i tiden- Johannes minns och funderar och i nutid drabbas han av den ena olyckan efter den andra- hans ålder tar ut sin rätt.  Han betraktar en glasmålning i kyrkan och förstår med ens att här finns hela livet avbildat. En korsgestalt håller människans drömmar och tro vid liv- och han står vid ett öppet hav där människorna kastas fram och tillbaka i vågorna.- men det är ett hav som ger de döda tillbaks till livet.

Det finns också ett antal intressanta bipersoner i boken - en som gör ett starkt intryck är Berg- en äldre man som numera tvingas ta sig fram med rullator. Detta hindrar honom dock inte från att hålla koll på allt och alla både inom och utom stadens gränser. Dessutom är han en lite speciell amatörskådespelare. På sidan 63 gör Berg en betraktelse över Putin och Bush: " De är ganska lika. Samma gångstil. Som om de just klippt gräset och är på väg till pappa för att hämta betalningen".

I romanen hamnar även författare som Samuel Beckett (och Stig Dagerman) i fokus- men det börjar och slutar med Beckett. I de sista scenerna spelas Becketts pjäs "Lyckans dar" och den kan kanske sammanfatta hela romanen. "Tvåsamhetens bitterljuva tillvaro och vad det innebär att vara människa."

Själv konstaterar jag att jag är en stor läsupplevelse rikare.



2 kommentarer:

Einar J sa...

Det där låter verkligen som en bok som man borde skaffa sig.
Citatet i rubriken påminner mig om ett par sentenser som Italo Svevo står för (i "Zenos bekännelser"):
"Smärta och kärlek, hela livet med ett ord, kan inte betraktas som en sjukdom bara för att det gör ont." -
"Livet påminner något om sjukdomen; det har sina perioder av uppgång och nedgång, sina bättre och sämre dagar. Till skillnad från andra sjukdomar är livet alltid dödligt. Det finns ingen bot för det."

Ingrid sa...

Einar J: Jag blev mycket gripen av Åsbackas roman.

Tack för sentenserna - visa ord- "Zenos bekännelser" ska jag absolut läsa.