Poetry is the impish attempt to paint the color of the wind.
Maxwell Bodenheim
En dag i juli månad år 1950 befann sig Jolo på Washington Square i New York- det var tryckade hett och han svettades förmodligen i värmen- plötsligt ser han en äldre man med lockigt vitt hår som sitter på trottoaren med ett stort flin i ansiktet. Smutsig och trasig var han också och synen gjorde ett starkt intryck på den unge svensken- och han kände också en viss rädsla.
Så småningom fick Jolo reda på vem den här mannen var: Maxwell Bodenheim. Bodenheim var en av Amerikas stora och bättre poeter under framför allt 1920-talet. Han var berömd och mycket omskriven. Tillsammans med sin gode vän Ben Hecht hade han startat tidskriften The Chicago Literary Times år 1923 och här publicerades utdrag från många kända författares verk ( t ex Sandburg, Dreiser och Sherwood Anderson). Så flyttade Bodenheim till New York och Greenwich Village. Hans stjärna kom dock att dala ganska snabbt och han brände sitt ljus i båda ändar med sprit och ett mycket rotlöst liv. Tre fruar hann han med och Bodenheim fick ett sorgligt och mycket våldsamt slut- han mördades. Så här skriver Jolo:
"Fyra år senare (1954) mördades Maxwell Bodenheim en natt tillsammans med sin hustru- av okänd anledning iförd manskläder- när de två satt och drack whisky hos en permitterad sinnessjukhuspatient, ett eller två kvarter ovanför Bowery, den sträcka av 3:e avenyn i New York som blivit tillflykt för alkoholister.---- Bodenheims död, med en kula i bröstet, var ur dramatisk och symbolisk synpunkt ett utmärkt slut på en epok."
Jag fascineras av Jolos berättelse om originalen i Greenwich Village från en tid som trots allt inte ligger så väldigt långt tillbaka.
Flera av Bodenheims dikter kan man hitta här och en av de vackraste av dem är nog denna:
"Death"
I shall walk down the road.
I shall turn and feel upon my feet
The kisses of Death, like scented rain.
For Death is a black slave with little silver birds
Perched in a sleeping wreath upon his head.
He will tell me, his voice like jewels
Dropped into a satin bag,
How he has tip-toed after me down the road,
His heart made a dark whirlpool with longing for me.
Then he will graze me with his hands
And I will be one of the sleeping silver birds
Between the cold waves of his hair, as he tip-toes on
Källa: framför allt "Villagebohemens storhetstid" som man kan läsa i "Alla tiders Jolo" (Jan Olof Olsson) Bonniers förlag , 1995.
2 kommentarer:
Slutkapitlet i Adolf Hallmans mycket läsvärda "New York" (1956) handlar om Greenwich Village, med en lång rad stora författare som hade bott där en längre eller kortare tid: Poe, Melville, Whitman, Mark Twain, O´Neill osv. Men när the lost generation kom tillbaka från Europa till Manhattan på tjugotalet
"fann de ingen lämplig jordmån. Det var ett ganska sjaskigt kvarter de återsåg ...
Några riktiga författare och konstnärer syntes inte mera till. Däremot fanns det gott om maskerade sådana ...
Där dansade under flera år den enkle poeten Maxwell Bodenheim sin eviga Sanct Veits-dans och sökte underhålla turisterna, som kommit dit i busslass, samtidigt som han till inköpspris försådle och dedicerade sin diktsamling 'Naken på rullskridskor'."
Ivo Holmqvist: Tack för lästipset och citatet- Adolf Hallman borde jag läsa mera av (jag har hans bok "Barer och bakgator" och där finns faktiskt några reportage om New York, ser jag....). Nu tänker jag försöka få tag på "New York" via fjärrlån. Maxwell Bodeneheim... jag kan se honom framför mig....
Skicka en kommentar