En annan slags "Katt"-resa

Hästen Castors grav (lånat foto).

"Katt" kallades han för, Linde Klinckowströms isabellefärgade häst- men han var egentligen "Castor" och han blev nära 30 år gammal. Då hade han varit med om mycket i sitt hästliv. Jag har läst "På långritt med Castor" (från 1929) en sliten, mycket utlånad och säkert också väl älskad reseskildring från en annan tid. (Tack till Kristianstads bibliotek som inte har slängt eller gallrat ut det här exemplaret- jag hoppas att det går att binda om det?)

Linde Klinckowström (som blev nära 100 år) var en "skrap dame" för att använda ett danskt uttryck. Ensam begav hon sig ut i Europa - på hästryggen. Långa turer blev det också- hon red till Paris, till Rom och innan dess också långa sträckor i Sverige. I boken får även Castor berätta och första delen har skrivits av honom :-)

År 1926 gick färden till Paris. Det blev en resa med många strapatser och Castor berättar så här om ankomsten till Lierre:

" Matte undrade om det fanns något rum åt henne där. Gendarmen skakade på huvudet.- Nog finns det gästrum, men inget där ni kan bo! Matte stod på sig och sade, att hon inte alls var bortskämd. Värdinnan och Matte klättrade då upp för en pinnstege till loftet och gingo in i ett rum, vars sänglakan voro sådana, att hade drottning Isabellas skjorta haft den kulören skulle en svettfux nu vara en isabell."

I Cambrai lurade de verkliga farligheterna- på ett fält med saftigt och gott gräs höll Castor på att också beta i sig en ännu inte briserad granat från första världskriget. Fälten här var fyllda av hemska krigsminnen i form av hjälmar, gasmasker och så granater (som både Matte och "Katt" kunde höra explodera alldeles av sig själva då och då under den här sträckan).

I den återstående delen av boken (s 80- 260) är det Matte själv som har ordet och det blir en verkligt spännande färd ner genom hela Europa (så gott som) och så åter igen. Vilken kvinna, säger jag bara och även om man ibland måste läsa boken med "gamla (den tidens) ögon" så är det en verkligt underhållande skildring hon bjuder oss på, Linde K.

Man känner friheten av att ha bara vägen framför sig, att vara ett med naturen och att färdas på ett gammalt och naturvänligt sätt. (Linde avskyr bilar och biltrafik). Ibland händer det malörer och Castor blir sjuk i Österrike (men tillfrisknar tack och lov)- och Linde har som valspråk "Man skall aldrig vända tillbaka om man vill fram". Zeppelinaren "Graf Zeppelin" kan beskådas på avstånd (på väg till Amerika) och slotten avlöser varandra på vägen.

Besöket på den Spanska ridskolan i Wien blir en oförglömlig upplevelse (för både författaren och för läsaren) och ja, jag tycker att den här snart hundraåriga boken borde ges ut på nytt. Den är ett historiskt dokument av en kvinna som inte bara var modig och envis- hon kunde skriva trevligt också!

Jag citerar från sidan 219:

" Det hade blivt sommar från vår, röd vallmo och blåklint dansade förbi, och de gröna ängarna smyckades med midsommarens alla sju blomster. Landsvägen rullade upp sig; like skogssjön lockar den och drar med en okänd tjusningskraft, kärleken till den kommer att bringa mig till tiggarstaven. Stillasittandet i storstäder gör mig nervös, jag känner mig fången av de mörka husväggarna, jag följer viljelöst strömmen. Nej, frihetskänslan, den härligaste av alla, den har man just då man ensam vaggas fram på Castors rygg över Europas landsvägar!"

De sista sidorna i boken ägnas åt "Några praktiska råd vid distansritter" . Många av de råden håller sannerligen ännu idag - om man nu skulle känna för att bege sig ut på långritt.