Nu har jag läst två böcker i kategorin reseskildringar- båda modell äldre (från början av 1930-talet): Makedoniska flöjten av Åke Claesson och Europeisk orient av Sven Aurén.
Man ska inte jämföra äpplen och päron och de här två berättelserna är skrivna i olika syften och av helt olika skribenter. Åke Claesson är den (det måste man väl säga) glade amatören vad gäller pennans konst medan Sven Aurén har en proffsigare framtoning- han är ju etablerad journalist och utrikeskorrespondent- skrivandet är hans yrke och levebröd.
Jag börjar med Claessons bok- och fastän den är skriven av en "icke-författare" är den både medryckande, lärorik och klar som en fjällbäck i stilen. Här har vi den typiske "Wandervogeln" som reser med lätt packning och alltid i tredje klass- beredd på äventyr och obekvämt liv. Man kan gott säga att Claesson skriver med hjärtat. I den Makedoniska flöjten går resan från ett allt brunare och obehagligare Tyskland vidare till och genom ett flertal balkanländer. Den tyske reskamrat som författaren hade hoppats få sällskap av har drabbats av reseförbud och han är fånge i sitt eget land.
En hotellstäderska i Berlin får låna en av Claessons böcker (om Berlin) och det får obehagliga följder. Nästa dag kommer en ilsken portier med samma bok och den här lilla dialogen utspelar sig:
" Här har ni er usla bok! Vet ni inte, att det slags litteratur är förbjuden i Tyskland. Smuts! Smuts! skrek han utom sig av vrede. Han skälvde av helig harm.- Var har ni fått tag i den här boken."
Inte nog med att boken blir utskälld- portieren har dessutom klottrat i den - kommentarer som"das ist das richtiche Schwein" och "Lump" . "Jag bläddrade vidare: "Thomas Mann ser man sällan i en offentlig restaurang" stod det i boken. "Gott sei dank"! var portierens lakoniska blyertsanteckning, o.s.v.. När han dessutom vill behålla boken sätter Claesson ner foten och säger betsämt " Nej, först nu har den fått värde även för mig", tar volymen, stoppar den i fickan och försvinner sedan ur portierens åsyn. Hotellets karboldoft börjar sticka i näsan och resan går snabbt vidare mot mera civiliserade platser.
Det blir en fortsatt färd med många möten och med många sällsamma inblickar i en gången tid och med oförglömliga både syn- och hörselintryck. Claesson har stor respekt för sin omgivning och det betalar sig för honom- han får vara med om mycket och blir inbjuden dit där den vanlige turisten aldrig kommer.
Här en scen från Makedonien- och det är middag hemma hos Spiru Babu.
"Man hade tänt ljus, sången och musiken fortforo. Jag kunde nu närmare ge akt på den flöjtspelande Hristu och hans instrument. Flöjten var gjord av en gammal bösspipa, som blivit avsågad på mitten och försedd med hål. Röret tycktes vara av rätt grov kaliber- refflat. Hristu förbrukade mycken luft på att få pipan att ljuda. Om alla bösspipor i världen kunde frambringa vackra toner, musik! De borde sågas av, man borde slå hål i dem, göra dem till instrument, på vilka man kunde framställa underbara melodier- skapa harmoni mellan människor!--- Den makedoniska flöjten symboliserar förbindelselänken mellan gammalt och nytt, det gemensamma språket mellan olika folkslag, olika människor, Ariadnes tråd, som leder långa vägar i världens labyring- rakt till människornas hjärtan."
"Den makedoniska flöjten" lägger jag åt sidan med saknad.
Sven Auréns "Europeisk orient" handlar om Albanien. Så gott som uteslutande om Albanien och det är en välskriven bok (naturligtvis) och den är dessutom illustrerad med en hel del fina foton. Aurén reser med sin fru och de bor så klart inte på så kallade "balkanhotell" (där får man oftast dela rum med oväntade personer ...) utan här är det första klass som gäller. Resan går hit och dit i detta lilla bergiga land och det är främst de mera kända platserna som besöks- speciellt intressant tycker jag det blir när Aurén gör historiska tillbakablickar. Nu sitter vi ju här med facit i hand men då skrev man 1934 och Albanien styrdes av en kung som hette Zog. Mussolini var i faggorna och de italienska fascisterna var alldeles för nära- både i tid och i rum.
Aurén gör nedslag bland dervischer och kurorter och han skriver om den utbredda blodshämden. Jag tycker att "Europeisk orient" är en lättläst och underhållande bok som ger en väldigt bra bild av ett komplicerat land under en komplicerad tid.
4 kommentarer:
Nu blev jag riktigt sugen på att läsa reseskildringar igen, gärna de äldre, de brukar, som du skriver, verkligen ge perspektiv både på stort och smått.
Petra: Jag tycker att båda de här reseskildringarna har väldigt mycket att ge än i dag. De har, som du säger, ett brett perspektiv.
reseskildringar läste jag som mycket ung för att inte säga ganska liten.
Sten Bergman tyckte jag mycket om.
På hundsläde genom Kamtchatka
Min far var kannibal till exempel.
mycket spännande
Mrs C: Jag gillar också Sten Bergmans böcker- Min far var kannibal har jag fortfarande i hyllan. Minns speciellt hans stora intresse för paradisfåglar.
Skicka en kommentar