tisdag 16 oktober 2012

Life is Short and Desire Endless av Patrick Lapeyre


Den här romanen finns till dags dato översatt till engelska, tyska och nederländska. Kanske kommer det mera... förhoppningsvis också en översättning till svenska. Patrick Lapeyre tilldelades Prix Femina för boken år 2010.

Jag ska livligt erkänna att det var titeln som lockade mig först- och jag erkänner också att jag är romantiker, men de rosafärgade glasögonen har jag däremot lagt av för länge sedan...

Patrick Lapeyre har hämtat sin inspiration från en gammal kärlekshistoria "Manon Lescaut" av Abbé Prevost (en verklig klassiker från mitten av 1700-talet som är mycket lätt att få tag på än i dag och som även spelats många gånger i operaversion (och filmatiserats).

Två män är besatta av samma kvinna- Nora. Den ene, Murphy Blomdale, är amerikan och bosatt i London den andre, Louis Blériot- Ringuet (jodå, han är avlägsen släkting till aviatören) hör hemma i Paris. Louis är översättare med inte alltför spännande uppdrag- det är mestadels trista tekniska skrifter som han ska ta sig an och hans intresse för arbetet är inte särskilt stort.

Handlingen pendlar mellan nutid och dåtid och det gäller att inte släppa koncentrationen. Den förste vi träffar på är Louis och då har det gått två år sedan han senast träffade den flyktiga Nora. Han söker efter henne- desperat. Vi får samtidigt en inblick i hans familjeliv för Louis är nämligen gift - med Sabine- en framgångsrik yrkeskvinna - ambitiös och kylig. Till Louis familj hör också föräldrarna- som lever i ett fruktansvärt äktenskap- dysfunktionellt är bara förnamnet.

Det mesta i den här romanen kommer att kretsa kring Louis och undan för undan skalas de andra aktörerna bort- Nora är och förblir flyktig- en erotisk passion men oåtkomlig och vem hon är- ja, det får vi inte riktigt reda på. Hon är "borta med vinden"- far hit och dit och kan inte rota sig någonstans. Hon lever för dagen och tänker - precis som gräshoppan i fabeln- inte på att det kommer ett "efteråt".

En intressant bifigur är den homosexuelle Léonard som finns där som en klippa och ett stöd för Louis när allt brakar ihop- för det gör det. Nora sprider förödelse och fördärv- hon drar med sig andra i sin egen undergång. Någon sympatisk person är hon definitivt inte- men hon är den här berättelsens katalysator.

Jag tycker mycket om författarens sätt att använda språket- här ett exempel på en scen mellan Louis och Sabine:

" At three o'clock the air is still just as hot in the apartment, despite the fans. They have lunch together, sitting in the kitchen. Both playing their roles, he as the guilty son, she as the loving, infinitely indulgent mother, always forgiving his offenses, out of sheer weariness or fatalism."

Lapeyre skriver också med ironisk humor:

" By the edge of the pond Murphy Blomdale catches sight of an obese couple dressed like Martians and taking pictures of everything, most likely with the intention of selling the images back on Mars."

" Including Kate Meellow and himself, there are already six of them in the elevator: Paganello the careerist, Sullivan the alcoholic, Brown the womanizer- Murphy Blomdale sometimes feels he is surrounded by archetypes- and Barney the depressive. "

"All men feel nostalgic for that time when life was still elastic with possibilities,"

"Somewhere in this dull life, purged of passion and regimented by deadlines, he even finds himself thinking that he was born to live alone and translate pages of English, just as surely as the swifts perching in the trees in the park were born to swallow insects mid-flight."

Lapeyre lyckas väl i sitt uppsåt att beskriva "Endless Desire" och att livet är kort, ja, det inser vi om inte förr så när vi har kommit fram till bokens sista sida. Den här romanen lämnar spår och den väcker tankar. Strindberg hade alldeles rätt "Det är synd om människorna".

Inga kommentarer: