Danmark, i mitt hjärta

 

Min morfar blev bara lite över 30 år - och han blev ett av många offer för tuberkulosens härjningar. Han dog 1917 och allt jag har kvar av honom är en mängd fotografier (han var fotograf till yrket) och en del böcker. Han läste Kierkegaard, Ibsen och Pontoppidan och hans dagstidning var Politikken. Han var ateist och avskydde präster. Hans barndom var förskräcklig- fyra år gammal var han när fadern helt plötsligt bara "försvann" för att aldrig mera återvända. Modern, som då hade fyra barn och väntade ett femte hamnade i ett verkligt helvete. Från en tämligen trygg tillvaro på den jylländska landsbygden tvingades den decimerade familjen ta sig till Köpenhamn. Där väntade fattigdom och elände- till slut skickades min morfar och hans två bröder tillbaks ensamma till Jylland för då hade fattigvården tröttnat på dem- det gällde (då som nu) att se till att bördorna bars av "någon annan". Vad min morfarsmor tyckte om att bli berövad sina tre små söner var det ingen som brydde sig om. Pengarna styrde.

Morfar hade tur i oturen för han kom till en snäll familj där man lät honom få en utbildning- men de hemska åren i Köpenhamn hade sått fröet till sjukdomen som kom att bryta ut senare i livet.

När jag läser en dansk bok undrar jag alltid "vad hade morfar tyckt om den här romanen? Åh, vad det hade varit spännande att få diskutera den med honom".

Leif Panduro och Klaus Rifbjerg hör till de första moderna danska författare jag stiftade bekantskap med. Panduro hade också en fasansfull barndom och han blev inte heller så väldigt gammal. Jag tycker mycket om Panduro- han har en alldeles speciell humor. Klaus Rifbjerg är också en favorit- och han är en mycket produktiv författare "still going strong". Den senaste romanen av honom har titeln "Nøleren" och här kan man läsa lite om den i en recension av Ivo Holmqvist.

Jag skulle gärna vilja göra ett djupdyk i de här två författarskapen. Jag börjar med att gräva där jag står- det är så länge sedan jag läste "En man från Danmark" och "Den kroniske uskyld" att det kan vara dags igen. Morfar hade säkert gillat båda böckerna. Det är jag övertygad om.

P.S. Kanske minns någon den danska TV-serien "Tycker ni om ostron" (Ka' de li' östers?) som visades på 60-talet. Jag kan lova att det var en serie man inte ville missa ett enda avsnitt av. (författad av just Leif Panduro).