onsdag 23 maj 2012

En hyllning till East End


Min far växte upp på söder i Malmö under första delen av 1900-talet. Idag är "söder" upprenoverat och det har blivit "inne" att bo där. I början av 1900-talet var det fattigt och eländigt på många håll- ohyra, trångboddhet och sjukdomar en masse. Jag har sett  de första ses avsnitten i den utomordentligt välgjorda och välspelade engelska serien "Call the Midwife"- och ja, jag tänkte på min fars barndom när avsnitten spelades upp.

"Call the Midwife" är Jennifer Worths minnen av tiden som distriktssköterska och barnmorska i Londons East End under 50-talet. Boken har blivit till serie och den började visas i januari i år på engelsk TV- genast blev den oerhört populär och den mest framgångsrika TV-serien sedan 2001. Jag förstår fullkomligt väl varför.

Personerna är tecknade så sympatiskt och det stora ordet "tolerans" vilar över allt. Här måste man möta människorna så som de är, lära sig och vara ödmjuk inför de olika och oftast oerhört sorgliga ödena.

Jenny (Jennifer) anländer till Nonnatus House år 1957 helt oförberedd inför vad hon ska komma att möta. För det första har hon ingen aning om att det är anglikanska nunnor som "befolkar" huset.... Hennes första möte med kvinnorna i East End blir också mycket svårt för henne- hon är inte van vid smutsen och ohyran och sjukdomarna och det tar ett bra tag innan hon släpper sina fördomar och lär sig och utvecklas.

Jennys första fall blir Conchita- Conchita som bara talar spanska och som nu väntar sitt 25:e barn. Här övervinner moderskärleken allt .... och ett för tidigt fött barn överlever just på grund av en mors ömma omsorger. Trotsande all medicinsk vetenskap. "No morirá", säger Conchita och matar den lille med pipett.

Vi får möta Joe som fått hela sitt liv ödelagt av krig- själv lider han av svåra bensår -följden av skottskador i boerkriget- han förlorade båda sina söner i första världskriget och sin hustru i blitzen- ändå är han nöjd med tillvaron.  Mary från Mayo är 15 år och blir med barn- ytterligare ett sorgligt öde i 50-talets London. Varje avsnitt är fyllt till brädden av människoöden som Jennifer Worth gjort odödliga först genom sin bok och så nu med hjälp av fina, fina skådespelare genom en TV-serie som man verkligen inte glömmer i första taget.

HÄR kan man läsa mera om serien som ska komma med en andra del nästa år (åtta nya avsnitt, hurra!).

2 kommentarer:

Den luttrade bibliotekarien sa...

Jag har också sett första omgången av serien och tyckte mycket om den. Just miljön och tidsepoken var otroligt bra beskrivet, en tid som inte är så vanlig i filmsammanhang, känns det som.
Roligt att det kommer en andra omgång.

Ingrid sa...

Den luttrade bibliotekarien: Visst är 50-talet oerhört väl skildrat och musiken och kläderna gör ju sitt till också. Jag ser verkligen fram emot fortsättningen och nu kommer ju första delen av serien på svensk Tv redan nästa vecka. Inte illa!!