En dag i Sydney: "Five Bells" av Gail Jones

"Where have you gone? The tide is over you,

The turn of midnight water's over you,

As Time is over you, and mystery,

And memory, the flood that does not flow"

Kenneth Slessor, "Five Bells".

Om minnet som en flod som inte flyter- och om det förflutnas eviga närvaro i oss - det är huvudtemat i Gail Jones vackra och mycket läsvärda roman om en dag i Sydney skildrad ur fyra personers perspektiv.

Fyra personer- med en sak gemensamt: alla har de drabbats av en mycket svår förlust- en förlust som för evigt påverkat och påverkar dem. Ellie. James. Catherine. Pei-Xing.

En sen sommardag stiger de alla av ett tåg (var för sig) vid Circular Quay i Sydney.

Ellie och James var en gång älskande- det är många år sedan nu. De har stämt träff igen och båda minns de sin ungdom och sin förälskelse. James - han som var klassens ljus med en strålande framtid att hoppas på- men han är så ömtålig och skör- inget blev som han hade tänkt. Det är en mycket svårmodig och deprimerad man som vandrar på Sydneys gator. René Magritte och hans målning "The Lovers" återkommer James gång på gång till.

Ellie är den robusta, den glädjefyllda- en överlevare.

Pei-Xing överlevde kulturrevolutionen i Kina- men det gjorde inte hennes föräldrar. Hon minns sin far, översättaren, han som älskade Pasternaks "Doktor Zhivago" och som alltid citerade några rader om snö... snö som faller.

Katherine är turisten från Dublin-och hon vandrar med sina minnen- från barndomens Irland- och med tankarna hos den älskade brodern Brendan.

"His soul swooned slowly as he heard the snow falling faintly through the universe and faintly falling, like the descent of their last end, upon all the living and the dead." Upon all the living and the dead. This was how Brendan haunted her, visiting at unexpected moments, falling over her, as from the sky, smoothing her own definition." (sid 58).

"Raglan Road, Ballsbridge, Dublin, Ireland, the planet Earth, the Milky Way, the radiant mess of blinking stars, the deep black, the filigree night, the whole endless Universe." (s. 86)

Det här är en mycket lyrisk berättelse- man sugs in i språkets virvlande skönhet. Det bjuds också på många litterära inspirationer- här citeras från "Doktor Zhivago" och från James Joyce's novell "The Dead"- lite påminner mig "Five Bells" om Joyce's "Ulysses" (men Gail Jones har inte ett så utbrett skrivsätt (romanen är bara på cirka 200 sidor och den är inte svårläst på något sätt).

"On the table before them lay the novel they had shared. Their reading was moving towards the inevitable conclusion. And they had been visited again by a kind of provisional peace; they had entered the fluidity that composed them; they had read their chapters." (s 122)

Jag kan utan vidare säga att "Five Bells" kommer att kvarstå som en av detta årets absolut mest minnesvärda och berikande läsupplevelser. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer en svensk översättning.

Och... här en länk till Luke Kelly's version av Raglan Road. Så vackert.