tisdag 29 mars 2011

Julia var fem år

(fotot är lånat)
när hon miste sin mamma.

-

Så här avslutar hon sin berättelse:

-

-

"En sak är nästan bra med att mamma dog: Jag kan trösta andra med samma problem ,för jag vet ju hur det känns. Det skulle nog vara svårare att mista mamma nu. När man är liten hinner man lära sig att ta hand om sig själv. Annars skulle man ha blivit van vid att hela tiden ha mamma omkring sig. Om mamman dör när man är liten är man ju redan van vid det när man blir stor. Jag vet att jag kommer att få träffa min mamma någon gång igen. Någonstans. Jag vet det!


Ur boken "Du är hos mig ändå" berättelser samlade av Suzanne Sjöqvist ,Wahlström och Widstrand förlag (2005).

4 kommentarer:

Vixxtoria sa...

Det är klart att man aldrig vill mista sin mamma, men vilken sorg som ligger inkapslad i det där att det skulle vara bättre att mista henne när man är liten. Jag gråter.

Ingrid sa...

Vixxtoria: Oändlig sorg. Jag grät också när jag läste.

Bai sa...

Så fint skrive!

Ingrid sa...

Bai: Det är ord som säger allt på något sätt- sorgen ligger - som Vixxtoria skriver- inkapslad i meningarna.