måndag 14 februari 2011

Ett hus- och en bit av dess historia eller "Ode till gamla 27:an"

På fotot: Pildammsskolan anno 1905- den skola som blev småskola för de flesta barn på Malmö söder. Nu är den riven och i stället står Sheratons stora komplex där med sitt affärscentrum.

-

Tänk om hus kunde tala... om de kunde berätta sina historier om alla som levt där genom tidernas lopp. Ja, då skulle i alla fall jag vilja vara en fluga på någon av väggarna. Det hus som jag har hört mest talas om i mitt liv är gamla 27:an på söder i Malmö - på Kristianstadsgatan alldeles intill Folkets park.


-
(Fotot är lånat från Malmö stads hemsida).


År 1910 kom ett ungt par (mina farföräldrar) från Kristinehamn inflyttande till den stora staden Malmö, som verkligen svällde i alla breddar vid den här tiden. De lyckades få tag på en lägenhet (det var en enorm bostadsbrist) på söder strax intill Folkets park och ett stenkast från Möllevångstorget. Ett rum och kök utan centralvärme och på fjärde våningen med dass på vinden (arma latrintömmare som fick traska upp och ner för så många trappor). (Våning ett till två fick nyttja dassen på gården). Huset var nytt men man hade använt gammalt virke från rivningsfastigheter vid uppförandet- och det visade sig snart få följder- man fick nämligen extra hyresgäster på kuppen- feta väggmadamer (vägglöss). Hos min farmor blev vägglössen inte långlivade- hon dränkte in massvis med trasor med sabadillättika (hennes universalmedel mot alla typer av ohyra) som sedan stoppades in i vinklar och vrår. Lössen flyttade in hos någon annan i stället, förmodar jag.


-
(Cikoriarot användes också som kaffesurrogat).


Två barn födde min farmor i lägenheten (barn föddes hemma med hjälp av tingad barnmorska). Krigsåren blev mycket svåra- det var ont om mat. Tack och lov kände min farfar en fiskare och på så sätt kunde familjen i alla fall få tag på sill med jämna mellanrum. Farmor plockade veteax och rostade i ugnen- så fick de "kaffe" (som säkert smakade avskyvärt). Spanska sjukan härjade och flera vänner och släktingar fick sätta livet till i denna hemska farsot. Min pappa minns att det bars ut kistor från 27:an också- från en av dem droppade det blod- det glömde han aldrig.

-


På husets gård fanns det gott om råttor- stora som foxterriers- barnen försökte döda dem genom att trampa på dem. Jag tror att man kunde få betalt för råttsvansarna någonstans.
-

Väggarna var lövtunna- när farfar fick för sig att banka i en stor spik (för att hänga upp en väggklocka och det var mitt i natten) bankade grannen raskt tillbaka spiken och väste fullt hörbart "Ska den jäveln börja spika upp tavlor mitt i natten nu också"


Lägenheterna var små- det var trångbott- någon sexualupplysning behövde man inte be om - den kom så att säga helt utan ansträngning. När en liten nyinflyttad pojke lyckligt förklarade att "nu har storken varit här med en liten bror till mig" fick han snabbt besked "din dumme jävel- det fattar du väl att det är dina föräldrar som har legat och k-t". Gråt och tjut och så kommer den ilskna modern och skäller ut de "otäcka" ungarna. (som bara flinade).

-

På dagarna var huset kvinnornas- de skötte sina sysslsor, passade barn, tvättade, städade, lagade mat... det var ett hårt liv för det fanns inga av de moderna hjälpmedel som vi tar så för givna i dag. Ibland fanns det tid för en pratstund, en kopp kaffe och så delade man bekymmer. Man höll samman där på söder- man försökte att hjälpa varandra för det var ett hårt liv för de flesta.

-
I band fem "Malmö stads historia" berättar en äldre man om sin barndom :

-
" Jag föddes i arbetarkvarteren på Möllevången, närmare bestämt på Kristandstadsgatan. Vi bodde sex personer i ett rum och kök. Jag tror inte ungdomar idag förstår hur det var, det måste man ha upplevt. Ändå minns jag inte barndomen som svår. Tvärtom, vi var ett gäng som höll ihop och lekte på gårdarna och plankade in till varandra över utedassen. Vi hade kul utan att det kostade förmögenheter".

-
Huset på Kristianstadsgatan 27 står kvar än idag- men nu är det så klart renoverat och modernt. För mig kommer huset alltid att vara ett monument över en svunnen tid och en del av min familjs historia.

6 kommentarer:

mimmimarie sa...

Så härligt att läsa om dina barndomsminnen. Tack för att du delade med dig.

Hanneles bok-paradis sa...

Nostalgi är kul.

Mrs Calloway sa...

Intressant, Ingrid! Jag stiger inte sällan av bussen utanför Folkets Park och promenerar ibland i området.

Ingrid sa...

Mimmimarie: Jag känner att jag står högst upp på den där ålderstrappan nu.. det är nog därför pennan far iväg mot det gamla....
Hannele: Det finns inget så härligt som nostalgi :-)

Mrs C: Jag skulle tro att en hel del av husen finns kvar i nyrenoverat skick- och nu är det ganska populärt att bo i området. Jag ska nog ta mig en tur in till gamla 27:an snart.....

Sanna sa...

Jag älskar historier om det gamla Malmö! Min mormor brukar berätta en del, men hon flyttade inte hit förrän på 60-talet, så hennes riktigt antika historier handlar mer om livet po lannet (fast det är ju också intressant).

Jag bor själv i ett rätt så gammalt hyreshus och brukar fantisera om hur det såg ut här före alla nya bekvämligheters intåg... Spännande!

Ingrid sa...

Sanna: Vad roligt att du tycker om att höra om det gamla Malmö. Livet po lannet är dock precis lika spännande. (jag kan lyssna hur länge som helst på berättelser från förr- tyvärr finns det så få kvar av "di riktigt gamle". Roligt också att du bor i ett hus med lite historia. Malmö på 60-talet hade mycket kvar av det gamla- det såg helt annorlunda ut i stan då....